Att åldras

Jag såg nyligen filmen ”Elisabeth is missing” med en strålande Glenda Jackson i huvudrollen. Rynkig intill benstommen och gammal som en mumie gör hon en lysande rollprestation som jag sällan sett maken till. Utan hennes otroliga fingertoppskänsla skulle det inte blivit någon film. Hur är det ens möjligt att skapa en sådan film, frågar jag mig? Regin är mästerlig.

Hennes rollkaraktär heter Maud och är demenssjuk, med allt vad det innebär. Målmedvetenhet, förtvivlan, raseri och totala minnesluckor präglar hennes liv på ålderns höst. Ingen tar henne på allvar längre. Hon blir ideligen påmind om sin sjukdom och sorgen över att inte vara kapten i sitt eget liv är oerhörd. Att det även blir alla anhörigas sjukdom gestaltas med smärtsam tydlighet. Dock är det just demenssjukdomen som gör att Maud börjar minnas helt andra saker på ett bakvänt vis och ett gammalt familjetrauma får sin förklaring och läkning. En del av henne får förståelse och även någon slags upprättelse i och med detta.

Glenda Jackson är 84 år när hon spelar in denna film. Jag tror inte hon lägger till speciellt mycket på sitt kroppsspråk, hon är böjd och märkt av ålder. Ändå måste hon ha energi och ork nog för det stora och ansträngande arbete det innebär att spela in en film. Och hon hade inte kunnat göra filmen när hon var yngre – då hade hon inte haft den inre mognad och förståelse som hon ofrånkomligen måste ha för sin rollkaraktär. Hon behövdes för just detta, just nu. Hur många 80-åringar kan säga det? Vem behöver en gammal rynkig människa med problem att gå?

I dagens SvD läser jag en artikel om ALS-sjuka människor som ifall de är över 65 nekas assistans. Hur grymt får det bli, egentligen? Sjukdomen eskalerar ju och orsakar ju fler och fler inskränkningar i livet för den som är drabbad, men försämringar efter 65 räknas inte. Istället förväntas familjen ställa upp på att 24 timmar om dygnet vårda någon som är så svårt sjuk att det behövs specialistkompetens för de assistenter som tar hand om ALS-patienter före 65 års ålder. Får man ALS efter 65-strecket kan man inte vänta sig någon hjälp alls, förutom vanlig hemtjänst. Har man fått ALS innan 65-årsdagen och fortfarande kan stå och gå så utgör det beräkningen av behovet av assistans efter 65 – trots att sjukdomen långsamt förlamar kroppen och gradvis berövar den sjuke på alla sina förmågor. Tillsist kan man inte andas, inte tala, inte göra någonting. Vilken mardröm. Hur kan en anhörig förväntas ta hand om en så svårt sjuk människa?

Vad väntar oss efter 65? Hur kommer vi bli behandlade, hur kommer våra liv se ut? Livet rullar på, rynkorna frodas, det är ofrånkomligt. Alla åldras. Men är det någon som ser fram emot det? Vad gör vi med varandra när vi behandlar gamla människor som någon slags marginalfigurer som inte kan bidra?

Ofta är det ju så att människor som fått livserfarenhet kan dela med sig av den till andra på ett värdefullt sätt. Det borde vara straffbart att inte ta vara på den. Jag känner stor sorg för hur vår kultur behandlar gamla människor. Man ska inte behöva bäva för att bli gammal. De erfarenheter man får med sig från ett långt liv ska kunna komma andra tillgodo, de ska banne mig hyllas! Bara för att kroppen sviker innebär det inte att man blivit oanvändbar, det är andra saker som blir möjliga istället. Men om Glenda Jackson hetat något annat och åldrats i Sverige hade vi gått miste om något viktigt och vackert.Folk över 55 sorteras bort trots att de hade varit ett värdefullt tillskott för de flesta branscher. Hur mycket går inte förlorat då! Själv känner jag att det är först nu som jag har något vettigt att dela med mig av.

Och sen då, när man inte kan reda sig själv längre, av en eller annan anledning… Över en viss ålder blir gamla människor tilltalade som småbarn. Intervjuas de i något sammanhang behandlar intervjuaren dem som de vore infantila, de presenteras bara med förnamn, som ett förskolebarn. I vårdsammanhang talar man gärna över huvudet på dem, som att de är för korkade för att ta sina egna beslut. Inte så konstigt att gamla människor ofta blir så envisa, så ”svårhanterliga”!

Kan vi möjligen få en djuplodande intervjuserie på SvT med gamla människor där de får komma till tals på ett hedrande sätt, få svara på frågor om livets utmaningar och berätta om sina erfarenheter – och utfrågas av någon som är genuint intresserad!

Det är dags att ge åldrandet värdighet och ett respektfullt bemötande. Gamla människor är inte bara besvärliga. De är en skatt för oss alla att ta del av. När vi bejakar det i vår kultur kommer vi alla att åldras vackrare.

Meningen med livet

Jag ger upp. Ord funkar inte. Ord drar oss in i labyrinter som är som en stunds bedövning, på sin höjd. Jo, visst: jag har haft fantastiska insikter när jag läst vad någon skrivit, besökt platser i min fantasi som jag fortfarande bär med mig i hjärtat. Några sagolika författare har satt sina avtryck på min livsåskådning (t.ex. Herman Hesse, Italo Calvino, Tove Jansson, Saul Bellow, Terry Pratchett, Mari Strachan mfl) och den inspiration jag fått från Osho, Pema Chödrön, Adhyashanti, Eckhart Tolle och en hel del andra är jag oändligt tacksam över. Men det är bara ord… även om det är ord som har kraft.

Ord är otillräckliga, mina ord är otillräckliga. Men mitt varande räcker till.

Att Livet skulle vara något som behöver en förklaring är rätt konstigt. Det pågår ju inom oss hela tiden. Det finns inget lyckokoncept som fungerar eftersom det innebär att man skapar en agenda: ”såhär borde livet vara”. Men det är ju alltid som det ÄR: ibland smärtsamt, ibland stressigt, ibland mjukt och ömsint. Hela tiden skiftande. Vad är det som skiljer den ena förnimmelsen från den andra? För att veta det behövs lite nyfikenhet. Att inte förutsätta att man vet. Idka lite self-compassion, inte bara köra på.

Kan du stanna upp och ta del av din inre väderlek? Väder-lek… lekande väder! Kan du uppleva hur skiftande och skimrande det är där på insidan, hur klok du är där? Där finns din inre kompass. Ingen behöver ge dig några pekpinnar, ingen behöver lära dig något när du förmår höra din inre klokhet. Inga ord kan ersätta känslan av egen erfarenhet.

Så dyk in, ta reda på vilka fiskar som simmar i ditt inre hav!

Du vet redan allt, du är redan hemma. Hemma hos Dig.

DU ÄR.

Allt annat är tidsfördriv och idioti.

Tillit via kroppens intelligens – en kurs.

Under mina olika träningar och utbildningar har det varit en aspekt jag saknat: hur kropp, röst och språk samspelar och hur detta skapar en sorts ”väderlek” i våra kroppar. När detta blir tydligt upplevt och medvetandegjort sker små underverk. Jag har förstått att denna kunskap är något unikt jag kan bidra med. Därför erbjuder jag kursen TILLIT VIA KROPPENS INTELLIGENS som vänder sig till terapeuter, vårdpersonal, skolpersonal, artister och andra som vill möta människor på ett sannare vis. Kursen sker under fem tillfällen (fre-lör-sön), april-oktober och ger en första grund för att kunna arbeta med människor i t.ex. sessioner eller som en bättre arbetsledare.
Antalet platser är högst begränsat och antagning sker efter personlig kontakt.

mail: poonamsplace@outlook.com
Viss möjlighet till övernattning finns (vid god framförhållning).

Du behöver ha en grundläggande erfarenhet av inre arbete för att kunna tillgodogöra dig kursen.
Hoppas vi ses!

Klosterliv, del 4: ”The world is not made out of matter, it is made out of what matters”

Här kommer sista delen av det jag skrev under vistelsen på Mariavalls kloster. Första delen hittar du i fredagens blogginlägg, ”Klosterliv”, andra delen hittar du i inlägget från i lördags. Det heter ”Klosterliv, del 2: Grupptillhörighet eller religion?”. Tredje delen hittar du igår, söndag. Den heter ”Klosterliv, del 3: Satans ord”.

För att förbereda ett planerat arbete med en föreställning åkte jag och två vänner till Mariavalls kloster för att bo där i några dagar. Vi behövde sätta oss in i hur klosterlivet kan gestalta sig för en katolsk nunna, samt lära oss mer om hur ceremonier ser ut inom den Katolska kyrkan, eftersom det är viktigt för föreställningen. De reflektioner jag gjorde under dessa dagar tänker jag kan vara intressant att ta del av, så jag delar upp det jag skrev under vistelsen på några olika inlägg för det blev ganska långt. Så häng med mig på några dagar på Mariavalls nunnekloster på Österlen här i Skåne!

Ny dag

Min morgonmeditation handlar om att generera det som inom Buddhismen kallas Maitri; dvs self compassion. Det är omöjligt att nalkas andra med sann compassion, eller Bodhichitta (varför finns inte något vettigt ord på svenska: medkänsla säger för lite om ordets innebörd) så länge som man inte kan inkludera alla delar av sig själv i kärleksfull medvetenhet.. För mig är detta ett oerhört viktigt motgift mot känslan av att vara otillräcklig eller fel, det som bankats in i benmärgen under flera tusen år av vårt kristna arv, vare sig vi vill eller inte. Det som ger upphov till vi-och-dem-världen, där rättfärdigheten går före tillhörigheten och som är så förtvivlat svårt att se. Jag har för mig att depression är en typiskt västerländsk åkomma och att det är ovanligt att hitta en deprimerad Buddhist. Det borde talas mer om detta. 

Innan jag somnade igår tittade jag i St. Benedictus klosterregler. Först så svindlade det lite och drog kallt över ryggen när jag läste alla förhållningsregler, men sedan funderade jag på uppgiften att vara abbot eller abbedissa i ett kloster där den yttre formen är så stram för att inre sanningar ska bli tydligare. De som söker sig hit gör det förstås av väldigt olika anledningar, alla har sin bakgrund och sitt inlärda beteende med sig. Att se sig själv bortom präglingen är inte lätt, oavsett hur stark ens inre kallelse är. Det är oundvikligt att det uppstår konfliktsituationer som en abbot eller abbedissa måste bemöta på ett förnuftigt vis. För att det inte ska bli personligt är en sådan typ av regelbok en förutsättning. Den har alla läst innan de går in i klosterlivet och de vet vilka regler de säger ja till. Och den regelboken går alltid att hänvisa till för den som leder arbetet i klostret. När jag läste förhållningsreglerna för Buddhistiska munkar och nunnor svindlade det också, munkarna har 227 regler att förhålla sig till, nunnorna (såklart!) ännu fler. Och självklart kan en klosterledare missbruka reglerna, det ligger i den mänskliga naturen att leta efter kryphål i lagar och regler och det drabbar alltid den svagare eller den som står under i rangordning.( Tänk om alla storföretag slutade leta efter kryphål i skattelagstiftningen, vad skulle hända då, hahaha!) Är det möjligt att ompröva de regler som blev författade för 1400 år sedan? Benedictus levde på 600-talet, och förvisso var hans prövningar av samma art som man möter idag, även om volymen på samhällslarmet var betydligt mindre uppskruvad då. Men hans känsla av att inte stå ut med människans omedvetenhet och att inte vilja backa upp den sortens gemenskap med sin närvaro kan jag känna igen i mig själv. Den blev så stark för honom att han drog sig undan världen för att hamna i bättre harmoni med sitt varande. Han gav så småningom upphov till stora delar av klosterväsendet inom den Katolska kyrkan. Hur skulle en uppdatering av klosterregler kunna se ut? Kanhända är det formuleringarna som skulle kunna få ett större djup och därmed en annan mening för nutidsmänniskan. Alla dessa texter har ju vandrat genom översättare och tolkare genom århundradena och alla har de haft sin egen prägling som följt med in i texten. Det spelar ingen roll hur noggrann man än är som översättare, en liten del av ens egen persona blir överförd i alstret. 

Jag packar ihop mina grejor. Vår korta vistelse går mot sitt slut. Åter konstaterar jag, som så många gånger förut, att på två dagar i tystnad och kontemplation upplever man mer än under flera månaders vanligt liv i bruset. Jag älskar verkligen tystnaden. Älskar platser som är avsatta för detta, det gör bra saker med mig när den sortens varande tas på allvar. Oavsett om jag hamnar på kollisionskurs med en del texter som sjunges och läses här i klostret, och trots att jag inte skriver under på det kristna sättet att se människan så upplever jag ändå att det är något mycket djupare som förenar oss dessa dagar. Det är mer som förenar än vad som skiljer oss åt. Det vi upplever som åtskiljande handlar ju bara om tankar och idéer. I själva varandet är vi inte alls avgränsade från någonting!

Innan avfärd hinner vi tala lite med några av nunnorna. En av dem berättar att hon varit här kortast tid av alla – kanske inte inräknat noviserna, då – och hon har varit här i sju år. Det är fint att höra lite om hennes väg och val, hennes tvivel och övertygelse. Den som tror att livet i ett kloster är enkelt tar fel. Men det är ju av friktion man växer, konstaterar vi gemensamt. Och Syster Scholastica, som tog emot oss när vi kom, har varit nunna i över 50 år! Jag har aldrig hört någon med en bättre diktion än hon, varje ord formas omsorgsfullt och når örat utan att en enda stavelse slarvas bort. Inspirerande! Hon berättar att deras tidigare kloster, i Östra Sönnarslöv, låg vid en betesmark och en bäck. Precis där vid bäcken kom alltid de allra första blåsipporna. Det känns härligt att höra, av någon anledning. 

Ute lyser solen, vinden har mojnat. Vi sätter oss i bilen och delar våra tankar och erfarenheter på vägen tillbaks mot Malmö och vardagsbruset. I min packning ligger några böcker som jag köpt. Sara Lidman, såklart, och så hittade jag Thomas Mertons dagbok också. Han var en man som på olika sätt sökte efter uttryck för sin Gudsupplevelse och som hamnade i tvivel, om och om igen. Han läste och lärde från många traditioner, t.ex Shanti Devas texter och han reflekterar i sin dagbok över Buddhismens oerhörda djup. Det blir spännande att läsa honom, känner jag. Han känns lite besläktad, på något vis, för i min värld blir man berikad av att pröva alla Guds namn i sin mun. Jag vill fortsätta med det, efter bästa förmåga.

—
Som avslutning på dessa betraktelser från klostret känns den här lilla filmen klockren att dela, den dök upp i mitt flöde just innan jag skulle publicera det här inlägget. Innan Jordan B. Petersons svåra sjukdom hade jag svårt att lyssna till honom, tyckte han kändes dryg och arrogant. Men det känns som att det hänt saker med honom. Ett oerhört mod att våga formulera sig så här konkret.

”The world is not made out of matter, it is made out of what matters”…

Klosterliv, del 3: Satans ord!

Här kommer tredje delen på det jag skrev under vistelsen på Mariavalls kloster. Första delen hittar du i fredagens blogginlägg, ”Klosterliv”, andra delen hittar du i inlägget från igår, lördag. Det heter ”Klosterliv, del 2: Grupptillhörighet eller religion?”

För att förbereda ett planerat arbete med en föreställning åkte jag och två vänner till Mariavalls kloster för att bo där i några dagar. Vi behövde sätta oss in i hur klosterlivet kan gestalta sig för en katolsk nunna, samt lära oss mer om hur ceremonier ser ut inom den Katolska kyrkan, eftersom det är viktigt för föreställningen. De reflektioner jag gjorde under dessa dagar tänker jag kan vara intressant att ta del av, så jag delar upp det jag skrev under vistelsen på några olika inlägg för det blev ganska långt. Så häng med mig på några dagar på Mariavalls nunnekloster på Österlen här i Skåne!

Fredag eftermiddag

Det finns en bokhandel i klostret, med litteratur som rör Katolicismen på olika sätt. Rummet där bokhandeln är känns piggt, det har härligt intensivblå väggar som gör mig glad. En av nunnorna målar ikoner, de är vackra och välgjorda. Det finns en uppsjö av vykort med hennes ikonmålningar, jag tycker om dem. Men min upplevelse av Katolicismens moral och begränsade vyer gör mig skeptisk, även om en massa böcker skulle kunna vara hur intressanta som helst utan mitt nuvarande motsträviga sinnelag. För nu har jag kört ner klackarna i backen rejält, tänker inte låta mig charmas!

Många av de upplevelser som beskrivs i böckerna är sådant jag känner igen mig i, det andliga är universellt. Ändå sitter nunnorna och sjunger om att ”andra kan dyrka sina gudar och sina beläten, men jag tar aldrig deras namn i min mun”…. Undrar om de vet att ordet Satan kommer från Sikhernas ”Sa Te Na Ma” vilket betyder Guds enda namn? Jag tycker de snubblar över sina egna fötter. Ingen är godare eller bättre än någon annan. Och den där fingerpekarmentaliteten är ju närvarande överallt. När något känns främmande och farligt därför att vi inte förstår det – vi kanske saknar kontexten – så står vi inte ut. Den vietnamesiske Buddhistläraren Tich Nhat Hahn har ju varit som en vänlig ficklampa på just detta: när vi vill förstå sådant som andra gör och verkligen lyssnar så föds compassion av sig själv. När vi glömmer detta så leder våra handlingar till friktion, motstånd, våld och krig.

När västerlänningarna först kom till Indien mötte de en kultur så oerhört annorlunda och märklig. Allt måste ha varit överväldigande; färgernas intensitet, hettan, alla kryddor, dofter, maten, stanken, bakteriefloran, de konstiga språken, musiken, ceremonierna… Har man blivit itutad att djävulen lurar bakom varje hörn kanske det inte är så konstigt att man tolkar in mörka makter i mantrat Sa Te Na Ma, och vipps blir det en symbol för Satansdyrkan.

”Var nyktra och vaksamma. Er fiende Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron” sjunger nunnorna under sitt Completorium. Hmmm… ”Gudomlig” heter ”Deva” på Sanskrit, det är en av rötterna till ordet Devil, djävul. Så tokigt det kan bli, så onödiga friktioner som skapas ur rädslan för varandras olikheter! Allt för att passa in i den egna gruppen istället för att öppna sitt hjärta och lyssna, vilja höra. 

Jag går ner i källaren. Där har klostret bokrea, och där hittar jag några böcker som fångar mitt intresse. Framför allt känns det friskt att finna Sara Lidmans ursinnesskrift ”Varje löv ett öga” där hon rasar över USA’s sätt att hantera Vietnamkriget och de ursäkter som uteblev, samt hennes protestskrifter om hur kalhyggena breder ut sig i Sverige och de livsviktiga skogarna skövlas – utan att Naturvårdsverket höjer ett ögonbryn. Den är skriven 1980. Jag rasar tillsammans med Sara Lidman nu, år 2022, då det snart inte finns en enda gammelskog kvar i hela landet. Nunnor är också aktivister, det har jag sett i många sammanhang. Här på Österlen har nunnorna kämpat mot provborrning inför framtida planerad gruvdrift. Hur kan man begå sådana våldshandlingar mot jorden som föder oss? Vad kan man göra mot idioti? Vem vinner på att samhällsmedborgarna blir maktlösa? Spelar det ingen roll vilka som påverkas av besluten? Är det bara pengar som har företräde? Minns någon från Amerikas urbefolkning som sa att människan kommer fortsätta skövla naturen ända tills vi förstår att pengar inte går att äta.

Men det är god lunch idag, den går utmärkt att äta. Bra mat – och vegetarisk, så som vi önskat. En nunna kommer och ber om ursäkt för gårdagens korv och fisksoppa. Hon är väldigt rar. Alla nunnorna är väldigt rara! Rosiga, faktiskt.

Jag och Eva går en lång promenad efter lunchen. Vi talar en del, även om vi nog båda njuter av tystnaden. Tystnad är verkligen en lyx! Vårt besök här är ju en del i ett researcharbete inför vår föreställning och det känns viktigt ändå att ventilera lite tankar och intryck. Vad skapar en ceremoni? Vad hedrar man och vad vill vi med vår ceremoni? Vi talar om form och riktning, om olika handlingar och om behovet av både stram disciplin och tillåtande mjukhet. Hur vill vi inkludera och interagera med publiken? Vad är man beredd att göra som publik utan att känna sig besvärad? Hur håller vi vårt eget idéfält i en form så det inte blir för spretigt och tappar riktning? Hur kan vi tala om helighet utan att det blir religiöst? Vad förenar, vad separerar? Det som känns fint med ordningen i klostret är strukturen, den fasta ramen, det återkommande. Varje handling blir så tydlig. Att repetera om och om igen destillerar upplevelsen och gör tanken mer precis. Jag tänker själv på alla år då jag som klassisk dansös varje morgon upprepat samma rörelser, om och om igen, från när jag var en liten flicka tills dess jag gick i pension. Inte hade min kropp kunnat dansa på det viset utan disciplin! Och meditation växer i upprepandet, i uthålligheten och dedikationen att faktiskt möta sig själv så varje dag. En inre form av hygien. Kroppen lär sig och sinnet stillnar. Allt spelar roll: hur man förbereder sig, hur dags man mediterar, när man gör det i förhållande till andra rutiner och hur ens meditationsplats ser ut. Här i klostret har allt sin plats, dygnets olika ceremonier följer samma mönster vecka ut och vecka in. Det finns en skönhet i det. Själv undrar jag om det skulle vara möjligt att skapa ett retreatcentrum i neutral anda? Det hade varit fint: ett ställe för tyst retreat med tydlig struktur, utan religiösa förtecken, bara vilande i det allmänmänskliga! En plats att vila sinnet och destillera sitt liv.

Dagen går mot sitt slut. Utanför min cell blåser vinden så det skallrar i rutorna. Completorium är avslutat. Det finns en del i mig som så gärna skulle vilja sjunga med nunnorna, om bara kontexten var en annan! Tänk så härligt att samlas för att sjunga tillsammans flera gånger om dagen för att lovsjunga varandet och livet. Om man bara fick hoppa över det där med synderna skulle det kännas så mycket mer livsaffirmativt! Jag tror verkligen inte att människan är dålig, jag tror människan är god men att vi glömmer det ganska ofta och gör dumma saker. Sviker oss själva, sviker därmed kontakten med Alltet. Vi har allt vi behöver, vi vet allt redan. För mig är det viktigt att få ta reda på vad jag redan vet utan några mellanhänder. När någon talar om för mig hurdan jag är, eller borde vara, så gör det inte någon skillnad för mig, jag blir bara obstinat. En prefabricerad sorts tro är inte för mig, jag är alltför äventyrligt lagd. Jag gillar att ha fel, det håller mig nyfiken. 

Käre Jesus, du ser inte ut att ha det så kul där på korset. Varför har en sådan symbol blivit den som representerar ditt liv? Jag bär helst själv mina synder, det vill inte jag du ska göra åt mig. Ingen människa kan bära en annans Karma. Och inte har världen blivit så mycket bättre av all religion! Tvärt om, kan jag tycka. När Mästaren är död skapas religion, med rätt och fel och regler, även om det inte sker av illvilja eller någon medvetet slug baktanke. Någon lärjunge eller följare börjar hävda att man ska tro på ett särskilt sätt, att just DEN tron är rätt. Jag undrar vad Jesus hade sagt om han såg konsekvenserna av sitt liv, levt i sanning och kärlek? The road to Hell is paved with good intentions. 

Vore det inte bättre att tvivla än att tro: tvivla tills man vet, av egen erfarenhet, vem man är innerst inne?

Fortsättning på denna inre kontemplation följer. Oj, vad det sätter igång grejor, detta!

Klosterliv, del 2: Grupptillhörighet eller religion?

Här är andra delen på det jag skrev under vistelsen på Mariavalls kloster. Första delen hittar du i gårdagens blogginlägg, ”Klosterliv”.

För att förbereda ett planerat arbete med en föreställning åkte jag och två vänner till Mariavalls kloster för att bo där i några dagar. Vi behövde sätta oss in i hur klosterlivet kan gestalta sig för en katolsk nunna, eftersom det är viktigt för föreställningen. De reflektioner jag gjorde under dessa dagar tänker jag kan vara intressant att ta del av, så jag delar upp det jag skrev under vistelsen på några olika inlägg för det blev ganska långt. Så häng med mig på några dagar på Mariavalls nunnekloster på Österlen här i Skåne!

Fredag.

Jag är i ett gott space i mig själv just nu, jag känner min väg och håller mig till den. Det gör mig trygg, för i en dömande Guds hus är jag annars inte alls speciellt trygg. Den otryggheten har färgat av sig när jag mött andliga lärare som jag känt mig otillräcklig inför. Men jag vet att den mästare jag kan möta behöver jag ha ögonkontakt med. Att se upp till något betyder också att man ser ner på annat. Det är en helt annan femma att bli inspirerad av någon, att vilja lära och lyssna, delta i vad den personen delar med sig av. Inte förrän då blir andligheten levande i mig. Jag brottas ibland med min rättfärdighet, min egen tendens att döma andra.

När jag vaknar har jag en fråga i mig: varför behöver vi tro? Religion? Jag känner inte att jag vill tillhöra en gupp människor på det sättet, jag vill inte känna att jag ”har rätt”. Jag vill känna att jag är HÄR och att detta kan vi dela. 

Klostrets kyrkklocka ringer, kallar till mässa. Den brukar ledas av en manlig präst, såklart… men nu under pandemin klarar nunnorna det själva.

Jag stannar i rummet med min morgonrutin, gör min meditation och kontemplerar sedan mina egna reaktioner på att vara här. Det är min morgonmässa. Jag frågar mig varför jag känner mig så hemma i Buddhismen? När jag besökte Bhutan grät jag tio dagar i sträck över lyckan att känna mig hemma i både det inre och yttre landskapet. Min kropp vandrade av sig själv till platser som kallade mig med sin laddning. Även om de låg så oländigt till att jag normalt sett skulle tvekat att ens snöra på mig skorna för att påbörja en sådan klättring så fann jag mig buren. Att gå in i templen och göra traditionell Buddhistisk hälsning var som en förlängning av mitt DNA. Buga framför avbildningar av Buddhavarandet och sedan sitta och storgråta utanför templet eftersom någonting inom mig blivit djupt berört av själva vibben, medan Lamorna som passerade höjde på ögonbrynen och undrade om de såg rätt. Det var inget konstigt för mig, det naturligaste i världen, ohejdbart. Men även inom Buddhismen finns patriarkatet som får mig att vilja kräkas. Det exkluderande, det dömande. Överhögheten som skor sitt ego med hjälp av traditionens makt och människors rädsla att göra fel; rädslan att bli utesluten ur gemenskapen. Detta gäller ju även de Lamor/präster som håller traditionerna vid liv, de håller varandra om ryggen. Ve den som bryter sig ut! Kvinnor har fortfarande inte tillgång till samma läror som männen, oavsett hur länge de mediterat eller studerat. De råkar bara sakna snopp. Ingen är speciellt intresserad vad de har istället, eller vad det innebär för en kvinnligt andlig väg – jag tror och känner i mig att det är radikalt olika vägar för män och kvinnor och att det är vackert.
Ett slags exkluderande av kroppen präglar både Kristendom och Buddhism, kroppen ses som något förkastligt eller något som är statt i förfall – helt riktigt, den är ju det – som man därför inte ska fästa någon uppmärksamhet vid. Men kroppen är ju en del av miraklet! Den är här, med mig som inneboende. Min farkost. Den andas, smälter maten, hjärtat dunkar på och tånaglarna växer utan att jag behöver göra ett dyft. Benstommen sitter ihop med ligament och senor ansluter till fascia och muskler, alltihopa rör sig. Hur kan jag gå ens ett steg utan att förundras?

Så reflekterar jag vidare, om Humanismen kontra andra religioner. Humaniströrelsen har goda intentioner, de vill skilja kyrka och stat åt. Ceremonier för att markera livets hörnstenar ska göras tillgängliga för alla, inte bara dem som tillhör en kyrka. Sunt och bra, tycker jag, som också är Humanistisk Officiant. Men av någon anledning som jag inte förstår tas det för givet att de som är Humanister också är ateister. Och skriver man inte under på det så är man tydligen inte någon Humanist! Det skrämmer mig. Vad betyder Humanismen då? Många Humanister har gått med i rörelsen som en motreaktion på det religiösa förtryck de upplevt: dubbelmoral, fördömanden, en tvångströja på livet. Såklart ska alla ha en möjlighet att cermoniellt fira högtider och finna ett sammanhang där man diskuterar livsfrågor med ett öppet sinnelag. Men jag känner t.ex inte många Humanister som mediterar. Och utan den sortens självinsikt stannar de existensiella diskussionerna vid en diskussion för mig. Sällan har jag hört mer bistert fördömande röster än de Humanistiska! Har man blivit sårad av en dömande religion så förstår jag reaktionen. Men hur ska man t.ex. kunna ha ett inspirerande verbalt utbyte om existensiella frågor med någon som inte haft en upplevelse av tomhet och kunna göra sig förstådd? Utan den egna erfarenheten stannar det vid kunskap. Det är ju samma sorts kunskap som en präst kan ha efter teologistudier i böcker och skrifter. Det kan på sin höjd vara en inspiration, men inte mer än så. Och på så sätt har även Humanismen förvandlats till en slags kyrka där man förväntas tycka/tro på ett visst sätt. Jag var med i uppstarten av det som nu kallas Humanistisk Stödperson, eftersom jag ville bidra till detta på ett bra sätt. Men skriften som skulle beskriva verksamheten gjorde t.ex. gällande att ”Vi Humanister tror inte att det finns mer än ett liv”. Vaddå ”vi Humanister”? Vem gör sig till tolk för andra på det viset? Vilka får vara med ombord? När jag föreslog en ändring av ordalydelsen som lätt skulle kunna inkludera alla, tex ”En Humanist vill hedra livet här och nu, eftersom det är det enda vi säkert vet något om” så talade jag för döva öron. Hur ska jag kunna stå bakom ett manifest som hävdar att vi bara har ett enda liv när jag har så många erfarenheter av motsatsen? En Humanist är väl någon som lyfter mänskliga rättigheter och verkar för att beslut inte ska tas utifrån vilken tro man har? Det var i alla fall min ingångsvinkel. Men det verkar som att en Humanist alltså måste vara ateist. Ett trossamfund, med andra ord, med samma avigsidor som de som de kritiserar i religionerna. En kvinna i gruppen som är konstnär och målar oerhört vackra bilder öppnade sitt hem för de träffar vi hade, men som Humanist var hon tvungen att ursäkta en del av de motiv hon hade målat, de som skulle kunna tolkas som att de hade andlig karaktär. Så stolligt. Jag drog mig ur gruppen trots att jag fortfarande anser att en Humanistisk, icke-religiös stödperson borde vara en självklarhet på t.ex. hospice eller sjukhusens akutmottagningar. Det finns många lägen i livet man behöver kunna tala med någon som är en god lyssnare. Och för egen del skulle jag hellre tala med en Humanist än en präst.

Den här tendensen att vilja peka ut andra som att de ”tror fel” präglar så mycket av samhället. Det sitter så djupt inom oss! Här i väst uppstår den ur ett sinne framvuxet ur den kultur som sedan tusentals år bygger på att människan i sig är fel, syndig, ska skämmas. Det såret gör att vi upplever oss som avskurna från en större tillhörighet och att vi egentligen inte borde finnas. ”Världen vore bättre utan mig”, typ. Vad innebär ett sådant undertryckt självförakt när det kommer till större frågor? Jag kan inte låta blir att associera vidare… Nu, efter den omskakande tiden av pandemin har några saker blivit tydliga för mig: 

Att grupptillhörighet är viktigare än det mesta – för alla, oavsett ståndpunkt.
Att den mekanism som gör att vi gärna pekar ut andra som att de har fel handlar om sår djupt inom oss själva. 
Att den mekanismen inte är partibunden men att mycket politik har sitt ursprung ur det såret.
Att det enklaste sättet att styra människor är att utnyttja det såret med hjälp av rädsla.
Att konsekvensen av detta sår kan visa sig på tusen olika sätt – men att det svåra är att se hur man själv bidrar till att hålla såret oläkt.

Vi-och-dem mentalitet gör ont. Inte bara i den som blir utpekad, utan även i en själv när man gör det. Är inte meningen med all andlighet att märka när man gör sig själv illa? Och att se hur vi behandlar varandra för att slippa känna vad vi känner? Samhällets sorteringshatt visar sig, på olika vis i olika tider. När det sker är det av skäl som känns fullt rimliga där och då, även om man i efterhand ofta ser att konsekvenserna blev katastrofala. Men att se att man själv har det programmet igång per default, inpräglat i samma hjärnlager som givit upphov till en dömande kyrka, är jätteviktigt. Det är samma mönster som visar sig, om och om igen, även om intensiteten och färgsättningen kan variera. Det är en del av vår prägling, den där sorgen att känna sig avskuren från sig själv på ett djupt plan. Att känna sig som att världen blev sämre av att man föddes är outhärdligt. Det är enklare att då klandra andra istället. Det botemedel som Katolicismen erbjuder är bikt. Buddhismens sätt att möta självhat är bra mycket mer insiktsfullt och hjälper mig på ett bättre sätt. Det övar jag på varje morgon och kväll i min meditation.

Jag går ner för att ta lite frukost. Bröd. Margarin. Ost. Fil. Cornflakes. That’s it. Inte en frukt så långt ögat når. Måste det vara torftigt för att vara enkelt? Tacksamt tar jag emot en skiva mango från en vän som sitter bredvid mig i frukostrummet. Den smakar ljuvligt.

Att vara i tystnad gör att en dag känns lika innehållsrik som flera månader. Vilka snirklor mina tankar gör! Så mycket jag får möta i mig själv när jag är här.

Klosterliv

För att förbereda ett planerat arbete med en föreställning åkte jag och två vänner till Mariavalls kloster för att bo där i några dagar. Vi behövde sätta oss in i hur klosterlivet kan gestalta sig för en katolsk nunna, eftersom det är viktigt för föreställningen. De reflektioner jag gjorde under dessa dagar tänker jag kan vara intressant att ta del av, så jag delar upp det jag skrev under vistelsen på några olika inlägg för det blev ganska långt. Så häng med mig på några dagar på Mariavalls nunnekloster på Österlen här i Skåne!

Reflektioner, Mariavall vistelse två nätter Januari 2022

Byggnaden har en stram utsida, den charmar ingen. Den är skapad för askes och tystnad men är även avvisande, stram. Inne i klostret är stämningen en annan. Ingen onödig utsmyckning men ändå omsorgsfullt och hållet. Det är tyst. Det är så tyst! En lisa för själen att vara i en sådan tystnad. Syster Scholastica tar emot oss, hon är mycket vänlig och tillmötesgående. Jag undrar för mig själv hur länge hon varit här. Vad fick henne att söka sig hit? 

Allt andas enkelhet, är vackert, avskalat. Opretentiöst, jordnära. Rå betong, ohyvlade grova brädor i dörrar, somliga väggar och i tak. Många tak är laserade i en mjukt skogsturkos nyans. Mitt rum, eller kanske man ska kalla det min cell, innehåller en säng, ett skrivbord, en fåtölj, ett klädskåp. Betonggolv med enkla mattor. Två fönster, okomplicerade gardiner. På något vis är det ändå mysigt, känns kärleksfullt gjort och jag trivs här. Ändå reflekterar jag lite över hur dyrt det måste vara att få en inredning att se så anspråkslös ut! Estetiskt tilltalande är det i vilket fall som helst.

Nunnornas dok och klädnader är svarta med lite vitt under. Hela kroppen är täckt, ärmarna långa så de gömmer händerna. Halsen syns inte eftersom den vita ”haklappen” täcker det som eventuellt skulle kunna synas mellan haka och klädnadens halsringning. Jag kommer på mig att undra hur det känns att vara så inpackad hela dagen. Inte så långt från en burka, faktiskt. Hur dansar man i en sådan klädnad? Får de ta av den och fira kroppen när de är för sig själva?

Tystnaden känns så hemma. Livet blir så kännbart, allting klarnar av. Klosterlivet är inte främmande för mig, hade det inte varit för den kristna katolska läran hade jag mycket väl kunnat leva på liknande vis. Men det skaver när så mycket handlar om skam och synd. Om att människan är dålig och att Jesus dog för människans synders skull. Att det finns en Gud som är dömande. Allt hukande. Var är de innerliga skratten, dansen? Kramarna? Sådant behöver jag för att även uppskatta stillheten till fullo. Jag tänker på Dalai Lama som var så förbryllad när han hörde vilket självhat västerlänningar hyser i grunden, att vi har så svårt att känna att vi har en inneboende fundamental godhet. Det är ju så främmande att ”tänka västerländskt” för en Buddhist som tar fasta på människans inneboende godhet. Jag tänker att om man blir fostrad i att ens rot är dålig så innebär alla goda handlingar att man försöker be om ursäkt för att man finns. Då solkas handlingen av att den kommer ur fel intention; en kompensation för något istället för en självklar handling som kommer ur ett gott hjärta. Det är inte handlingen i sig som spelar roll, det är intentionen: vilka rötter handlingen växer ur.

Kyrksalen är väldigt vacker. Arkitekturen avvägd, måttfull, stor på rätt sätt. Betongväggarnas råhet får resning och värdighet när arkitekturens välavvägda harmoni mjukar upp intrycket. Mörkt blågrå bänkar. En del är för nunnorna – de är vända mot varandra från var sida av rummet – och en annan del för oss besökare. En dag i klostret börjar klockan 6 med Matutin, sedan följer Laudes, Ters, Mässa, Sext, Non och Vesper innan dagen avslutas med Completorium. Varje del har sitt bestämda mönster. Nunnorna kommer in i en viss ordning, koreograferat och disciplinerat, bugar för korset innan de går till sin bestämda plats i bänkarna. Några är noviser, de har annan klädnad. Nunnorna sjunger försiktigt med små späda röster där den ena sidan av salen svarar den andra. När sjunger de ut? När får hela varelsen vara med? Det är vackert med det lågmälda uttrycket men om den sortens sordin ligger över hela klosterlivet blir det svårt att andas, i alla fall för mig. Jag funderar över konformismen, vad händer med en nunna som sticker ut från mängden med sitt uttryck? Jag tänker på TV-dokumentären om Rebel Heart: nunnorna i USA som bröt sig loss från Immaculate Heart-orden och bildade sin egen nunneorden. De tog av sig nunnedoken för att inte skilja sig ut från dem de mötte, de ville vara på samma plats som alla andra. Kyrkan och prästerna fick spel, såklart. Det var ingen hejd på fördömandena. Påven hade sitt att säga, men de stod på sig. En av nunnorna målade de häftigaste tavlor man skådat på länge och blev naturligtvis kritiserad som provokativ. Men i hennes uppkäftiga tavlor såg jag en slags Gud jag kan relatera till, långt bortom de strömlinjeformade helgontavlor och Kristuskors som pryder kyrkor och kristna hem.

Till middagen ligger en stor falukorv och fyller hela korridoren med doften av sin korvighet. Utöver korven serveras mackor och ost, lite stekt potatis och en salt fisksoppa. Jag är glad över att det är fri tillgång på te, det behövs varmt att dricka för det är ganska kallt här. Mitt rum är dock varmt och skönt.  

Under Completorium stänker en nunna vigvatten på alla. Jag försöker visa att jag avböjer men jag blir också beskvätt, vare sig jag vill eller inte. En del av mig tvärvägrar att acceptera den här sortens kyrklighet, det här är inte min religion. Jag känner mitt inre motstånd välla upp. Intresserat följer jag min inre reaktivitet! I den lilla skriften om Katolicism som finns att läsa står såklart att abort inte är tillåtet, att skilsmässa inte är tillrådligt utom i yttersta undantagsfall, att homosexuella inte ska ha sex och att kvinnor inte ska använda preventivmedel utan bara ha sex på ”säkra dagar”. Annars får hon gissningsvis helt enkelt stå ut med att föda femhundrasjutton barn och hoppas att hon inte blir övergiven. Samt att man inte får skydda sig från AIDS genom att använda kondom utan istället avstå från sex helt och hållet – det är fattigdomen som ska bekämpas, det är den som orsakar problemen med AIDS… nej, jag ställer inte upp på detta. Om en nunna skulle bli våldtagen och gravid; blir hon då förvisad från klostret? Var det hennes fel? Och om hon skulle få AIDS, var finns kyrkan då? Detta väcker ett sådant gammalt raseri i mig. Självklart ska alla ta ansvar, man ska inte handla fel gentemot någon annan. Men när uppfostran till så stor del handlar om att inte låtsas om att man HAR några fel blir konsekvensen en skruvad livsenergi vars explosiva kraft drabbar de mest oskyldiga.

Ändå: atmosfären i klostret är fin och klar. Stillheten känns fri, inte förtryckande. Nunnorna känns harmoniska, har rosiga kinder. Något är ändå i synk.

…

Fortsättning följer i morgon.

Ett badrum i Himalaya…

Jag befinner mig hemma i min lägenhet i Malmö och har ställt mig med fötterna i en balja vatten när jag duschar. Efter duschen ska jag ge mig själv lite fotvård är tanken, huden ska bli lite uppluckrad och mjuk så jag kan fila bort förhårdnader och klippa tånaglarna. Men så plötsligt är jag översvämmad… av minnen! Jag tittar på mina fötter – och tänker på förra gången jag stod såhär.

För några år sedan gjorde jag ett längre tyst retreat i Himalaya. När jag kom dit i augusti var det sommarvärme, när jag reste tillbaks i början av december var det snorkallt. Tre månader var jag i meditation och stillhet. Retreatet skedde hos kära Bodhi Sumito och Hari Om Sharan på deras fina ställe, kallat Osho Swan Nest. Därifrån ser man Almora, vilket är närmsta lilla stad och dessutom har man en magnifik vy av Himalayas snöklädda toppar vilka är så storslagna att jag först trodde det vita jag såg i himlen var moln. Man vet inte vad berg vill säga förrän man upplevt Himalaya! Nanda Devi heter en av de mest kända topparna, den hade jag i blickfånget så fort jag kom ut från den lilla meditationsstuga som var mitt hem under den här perioden. Det var ett hus på c:a 9 kvm med en säng, lite klädhängare och någon enkel hylla, mer än så behöver man ju inte. Jag gillar när det är rättså basic, no nonsens. Fönstren var typiskt Indiska, enkelglas. Dörren av metall. Golvet och väggarna av sten. Utanför en liten sittplats och bakom huset en liten oas där ett vattendrag letade sig neråt och där fåglar av alla sorter – och läten! – hade värsta partyt varje dag. Där var det ljuvligt att sitta, jag kallade platsen för Asissi eftersom jag tyckte den hade lite samma vibe som St Franciskus retreat uppe i bergen ovan Asissi i Italien. Huset var till hälften omgärdat av en mur som höll bergssidan på plats så den inte skulle rasa ner och den andra hälften vette mot sluttningen som stupade brant nedåt och som var full av vegetation samt kända och okända djur. Där på baksidan låg också ett badrum, man kom dit genom att gå mellan huset och muren. En varmvattenberedare driven med gasol satt på hörnet, den stora gasoltuben stod på marken under. Muren var täckt av ormbunkar och mossa som trivdes förträffligt eftersom vattendraget gjorde att miljön blev så fuktig. På nätterna var det beckmörkt. Att ta sig fram utan lampa var en utmaning och dessutom kunde det finnas ormar och leoparder så jag såg alltid till att ha ficklampan med mig. I skenet glimmade det intensivt bland ormbunkarna av vattendroppar, det var så magiskt vackert… men inte allt var vattendroppar!!! Jag upptäckte snart att en del av det som lyste var ögonen på Väldigt Stora Och Väldigt Snabba Svarta Spindlar som dessutom tyckte mitt hus var lika bra att sova i som jag. Deras ögon reflekterade helt enkelt ficklampans ljus så det glimmade, och det glimmade även inne hos mig. Vad gör man om man inte vill ha åttabenta nattgäster som kutar omkring? Jo, man utvecklar en speciell teknik att med mycket mjukt handlag borsta ut dem med en så’n där lång, mjuk borste som man har på många ställen i Asien och Afrika för att sopa golv. Oftast lyckades det hyfsat, men ibland satte de sig längst inne under sängen och glimmade och var helt hopplösa att få ut. Inte så kul att lägga sig att sova då! Någon gång lyckades jag fånga någon i en handduk, men oftast var sopkvasten det vänligaste alternativet. Ett par spindlar strök dock med när jag skulle sopa ut dem, hur varsam jag än försökte vara. De var så galet snabba!

Det var inte bara i min stuga som spindlarna gillade att vara. De gillade även badrummet. Där kunde de gömma sig i handdukar, på någon hylla eller bakom toan och komma utrännande när man minst anade det! Då fick man svepa en handduk om sig och hoppas att ingen såg (Indier är oerhört konservativa och man bör inte visa sig lättklädd), tassa iväg för att hämta sopkvasten och manövrera ut spindlarna så jag fick duscha ifred.

Att duscha i ett oisolerat Indiskt badrum är finemang när det är varmt ute. Det var det ungefär halva tiden, men i mitten eller slutet av oktober började temperaturen sjunka. Jag pälsade på mig rejält när jag skulle sova, för det fanns ingen uppvärmning i mitt hus. Jag fick dock en elektrisk sängvärmare, tack och lov, så jag kunde krypa ner i en varm säng efter kvällsmeditationerna. Men att duscha var en annan femma, speciellt eftersom jag var i tystnad och inte talade med någon.

Att vara i tystnad innebär just det: att vara tyst. Man skulle kunna tro att det är att gömma sig från världen att göra ett så här pass långt retreat i isolation och stillhet, men det är precis tvärs om. Man hamnar mitt i livet, allt blir kännbart och intensivt och väldigt på riktigt. Det innebär också att man får syn på en massa saker i sig själv som man inte hade en aning om, inte minst när det gäller att hantera vardagliga små utmaningar utan att kunna prata med någon. Det är extra knepigt när man är i en miljö som inte alls liknar den man är van vid. Alla ens olika reaktioner kommer till ytan och de går inte att läcka ut någonstans. Man blir tvingad att möta sig själv på en väldigt kännbar nivå. Jag kunde förstås skriva en lapp om det var något jag behövde hjälp med, men det är ju så att man ibland inte vet vilken hjälp man behöver förrän man är mitt uppe i något som man behöver lösa. Som t.ex. att få igång gasolbrännaren till varmvattnet… när man står invirad endast i ett badlakan… och det finns lokala arbetare som lagar murarna i trädgården som rasat under ett skyfall tidigare… Då är det lite omständigt!

Vet ni vad som händer med gasol när det är kallt ute? Jo, den blir tyngre. Den sjunker till botten på gasoltuben och man måste hålla på och välta den fram och tillbaks för att få upp gasen. Det tog ett tag innan jag lärde mig det! Och nog var det kallt alltid, till sist så kallt att det inte gick att få upp någon gasol. Men innan dess kom jag på att enda sättet att göra duschandet någorlunda drägligt när det var typ +2 grader varmt både ute och inne var att fylla en hink med varmvatten som jag kunde ställa mig i när jag duschade resten av kroppen! Då kunde jag fokusera på den delen av kroppen (fötterna) som var varm och låta resten vara kall utan större problem. Det funkade faktiskt! De sista veckorna fick jag tillgång till ett annat badrum eftersom gasolen inte gick att få igång i kylan.

Jag blir lite full i fniss när jag tänker på hur det var att meditera i kylan. Jag, Sumito och Hari Om satt i varsitt hörn i meditationsrummet som fylldes av ljuvlig morgonrodnad från de stora fönstren som vette mot Nanda Devi. Rummet hade stengolv, vilket var svinkallt. Allt var kallt. Man fick lägga en isolerande madrass under sig och sedan satt jag iklädd thermobyxor, mössa, vantar och femtielva lager kläder insvept i filt efter filt efter filt, från fötterna hela vägen över huvudet. Det var helt nödvändigt att arrangera ett filtlager framför ansiktet så inte inandningsluften blev för kall. Så där satt vi som tre klädhögar i varsitt hörn, det såg faktiskt inte klokt ut. Men rätt fantastiskt ändå!

De sista veckorna fick jag en liten plåtkamin i mitt rum så jag kunde elda lite innan jag skulle lägga mig. Så ljuvligt det var! Man lär sig uppskatta små saker när man saknat dem. Eld är ett fint sällskap i tystnad.

Allt detta dök upp ur minnesbanken när jag stod och duschade i mitt eget Malmö-badrum idag och kikade ner på mina fötter i baljan. Tänk, va!

Och kvar är en intensiv känsla av tacksamhet.

Fest!

Det låter så kul med party! Nu ska det firas, det är helg… nu köööör vi!!!

Fast jag har faktiskt aldrig varit en festmänniska. Faktum är att när det är fler än 6-8 pers som samlats så smiter jag iväg så snart jag kan. För jag tycker inte alls det är speciellt festligt. För mig är större sammankomster sedan barndomen förknippade med krav som jag aldrig lyckades leva upp till. Vuxna som aldrig lyssnade på varandra och därför missförstod allt som sades, förtäckta gräl, håll masken bara, se åt ett annat håll… Mat jag tvingades att äta, folk som inte talade om sådant som kändes viktigt… Rädsla att säga fel, göra fel, sitta fel, äta fel.. Händer på fel ställen, människor som börjar göra konstiga saker, dricka, insinuera, konfrontera, sexualisera… nej, det ger mig inga goda associationer. Fest har aldrig känts speciellt festligt för mig. Jag får svårt att andas, sitter på kanten av stolen, kan inte höra vad folk säger när alla pratar i munnen på varandra, känner mig som att jag måste hålla koll på alla för annars vet man aldrig vad som händer. Ja, ni hör… hela barndomspaketet dyker upp vid sådana tillfällen.
Numera vet jag ju om det, kan oftast påminna mig om att ta några djupa andetag och vara så trevlig jag förmår, men det är sällan jag stannar speciellt länge. Jag trivs bäst i mindre sammanhang tillsammans med nära vänner, där jag kan lyssna till vad var och en säger och inte behöver vara rädd för att något obehagligt ska hända.

Jag är såklart inte ensam om att ha barndomsassociationer till vad som är ”fest”. Men människors strategier är olika, associationerna ger olika beteenden. Mina flyktmekanismer gör att jag lämnar fester så fort som möjligt, jag går därifrån och tillåter inte mig själv att ha roligt. Men så finns det andra som stannar kvar… och det är många som festar för att supa. Somliga super sig redlösa och toppar med någon drog.

Fest innebär uppenbarligen olika saker för olika personer.

Jag tittar på ”Behandlingen”, en serie som går att se på TV5 och några andra kanaler. Det handlar om ett gäng kända människor som alla är beroende av olika substanser, droger eller alkohol i sin vardag. De vistas under 21 dagar på en skärgårdsö för att där få hjälp av olika terapeuter för att minska sitt beroende. Många saker blir tydliga: t.ex. hur svårt det är för deltagarna att sitta en stund och meditera eller att göra mindfulness-övningar. De flesta får panik eller stark ångest av att vara med sig själva och har starka flyktbeteenden. Vad har de varit med om i sina liv, undrar jag, när de inte kan vara med sig själva mer än 5 minuter i taget? Strategierna för att slippa delta är lika många som deltagarna. Deras flyktmekanism är så stark, vad är det som gjort att det känns som att döden flåsar dem i nacken på det viset?

En efter en berättar de sin livshistoria vartefter man får följa deras behandling under de 21 dagarna på ön. Varenda en av deltagarna har haft föräldrar som ”festat” och som svikit. ”Varje helg var det fest” säger en av dem och berättar om övergrepp, narkotika, alkohol i sitt barndomshem. De berättar om föräldrar som åkt in och ut ur olika fängelser och anstalter, om fosterhem, våld, spyor och upprepade självmordsförsök. Om föräldrar och syskon som dött, om vrede och sorg som aldrig blivit adresserad, aldrig hörd. Om hur de bedövat sig själva för att slippa känna. Och nu längtar de alla efter att komma bort från ön och ”festa”.

Man behöver nämna saker vid dess rätta namn. Kan vi inte uppfinna ett nytt ord för den där sortens strategi-festande? Ordet ”fest” kanske då kan få en positiv klang på riktigt, istället för att vara något som låter som det borde vara roligt men som för många är fyllt av överlevnadsstrategier, ångest och fasa. Inte katten kan det vara festligt att supa och droga tills man är redlös, spy, bli våldtagen, köra av vägen, vakna upp på ställen man inte vet hur man tog sig till, bli så omöjlig att ha att göra med att man förlorar vänner, bostad, arbete… ”Fest” ska väl inte vara synonymt med att bedöva sig eller att sabba sitt liv så mycket man kan?

Hur som helst: ”Behandlingen” visar med skärande tydlighet hur barn till missbrukare blir missbrukare själva. Man ärver ångesten och anammar sina föräldrars strategier. Man lär sig att enda vägen bort från känslorna och paniken är att lämna sin kropp och bli så medvetslös som möjligt. Och så kallar man det ”fest”.

De deltagare som trots sina motstånd faktiskt dyker upp på morgonmeditationerna istället för att ligga kvar i sängen upptäcker att det går att förhålla sig till de inre demonerna på ett nytt sätt och att där inne, i stormens öga, är det kav lugnt.

Det är fint att höra deltagarnas reflektioner när behandlingen är avslutad. Ola Rapace konstaterar t.ex. att han tidigare tyckte att allt som hade med meditation och mindfulness var skitlöjligt men att det nu visat sig vara något av det mest värdefulla han fått med sig under hela behandlingen.
Ögonen är klarare, ansiktsdragen slätare, andetaget djupare. ,

Nyårshälsning

Hej kära meditationsvänner!

Såhär på årets sista dag kommer här en hälsning från mig. Först och främst vill jag säga tack att ni finns och för att ni bidrar till ett sammanhang som känns viktigare än någonsin. Varje gång jag befinner mig i meditatörers närhet är det något som spänner av. Det känns så bra att veta att det finns fler som värdesätter det enkla och värdefulla när man gemensamt följer en andlig etisk väg. Har ni också noterat att när man är på retreat behöver man aldrig vara orolig för sina värdesaker? Det ligger inte i människans natur att stjäla för det känns fel inombords. Och när man valt att titta på sig själv genom att värdesätta sin frid och sitt hjärta så blir det omöjligt att gå emot sin natur. Uppriktiga sökare och meditatörer är enkla att vara nära. Det skapas en inkluderande atmosfär som jag uppskattar så mycket.

Medvetenhet är självrättande, det är i alla fall min erfarenhet. När man är i harmoni med sig själv är man i harmoni med sin omgivning och sitt ursprung. Många gånger har jag reflekterat över hur varsamma meditatörer är om jorden, hur självklart det är att möta allt som det vore Buddhan själv. Det inkluderar allt som växer och lever och därigenom även oss själva. Medvetenhet kring vad man äter, vad man köper, hur man reser, hur man möter andra medmänniskor. Vikten av att kunna stanna med sig själv när man blir provocerad, kliva tillbaks, vänta tills man vet att den respons man har kommer från en punkt som inte skadar vare sig en själv eller någon annan. Mycket av det inre arbetet handlar om att faktiskt se och förnimma när man skadar sig själv! Varje handling som kommer ur en känsla av brist orsakar skada och smärta. Om man inte vågar se det så projicerar man istället den bilden på sin omgivning. 

Det år vi lägger bakom oss har varit värdefullt. Många av mänsklighetens mörkaste sidor har kommit i dagern. Vi har alla dessa aspekter i oss. Ingen har anledning att döma någon annan för det, vi sitter i samma båt. Som människor har vi valt att födas in i sammanhang som är ett enda trassel! Vem kan sia om vad som är rätt eller fel, gott eller ont? Alla har rätt i sin egen verklighet.

Som meditatörer och sökare kan vi finna andra sanningar än de vi föddes in i, andra sammanhang som hjälper oss att växa istället för att stagnera. Vi behöver inte tro på vad vi tänker, vi kan förnimma att när vi dömer andra så gör det ont i oss själva. Vi kan använda svårigheter som våra bästa lärare! 

Så inför det nya året vill jag önska er allt gott, frid i hjärtat, visdom, glädje och många varma möten – samt precis den mängd svårigheter som gör att vi inte stagnerar och blir självbelåtna. On we go:
Charaiveti, charaiveti!