Fyrverkerierna har slocknat. Ett nytt år har fötts. Såhär på nyårsdagen brukade jag och ungarna, när de var små, gå och samla ihop raketer som låg och skräpade i parkerna i Malmö efter nyårsfirandet, det var roligt för vi gjorde det tillsammans. Det var vår egen tradition och det är roligt att minnas.
På sociala medier såhär års är det nedlusat med önskningar om fred och allt trevligt man kan önska sig av det nya året. Där är böner från olika religiösa inriktningar, alla vackra och välmenta. Vi människor vill varandra väl i grunden, inte snack om saken. Men alla dessa böner och förhoppningar, vad har de egentligen lett till?
I tusentals år har människor älskat, fött barn, skapat traditioner, tagit hand om sina familjer, krigat och härjat för att tillskansa sig mer makt eller egendom, försökt följa religiösa rättesnören, bett till någon obegriplig gud om att lyckan ska komma flygande och att farsoter inte ska drabba någon. Men de bönerna vet vi ju inte har funkat. Vi beter oss fortfarande som idioter.
Är alla goda önskningar bara en tom tradition? Hur skulle vi kunna ge dem betydelse på riktigt?
Så tänker jag på alla som ljuger och smusslar, som låtsas som de är oskyldiga eller som tycker de rent principiellt har rätt att göra som de gör för att de tillhör någon kyrka, regering, klass eller familj. Jag tänker på var man får lära sig att ljuga och nog måste svaret vara att vi lär oss det i våra hem. Av dem som ska vara våra förebilder.
Tänk om man som liten hade föräldrar som inte skämdes för att säga som det är? Som kunde erkänna sina misstag och som tog konsekvensen av sina handlingar. Eller tänk om man som liten fick följa med sin krisande förälder till en bra terapeut och lyssna till samtalet och sedan kunnat fråga mamma eller pappa om det som sagts. Tänk om vi slutade skämmas över att göra fel, allihop! Så vi inte behöver smussla och ljuga för dem vi älskar. Tänk när vi värderar varandra så högt att vi är trygga i tillit! För det säger ju en hel del om relationens kvalité om vi känner att vi måste smussla med något vi gjort inför den andre, den som vi kanske valt som livspartner och förtrogen.
Att bli ljugen för innebär att någon annan sätter en som domare, vare sig det stämmer eller ej. Man blir den som den andre måste akta sig för. Det gör ont. Om man går omkring och är rädd för sin partner blir det inte mycket kärlek kvar att bygga på. Vad är det i ditt liv som gjort att det är så svårt att känna tillit?
Så vad är det jag försöker säga med det här blogginlägget? Sluta be, sluta tro. Ta reda på dina egna bevekelsegrunder. Stå upp för dina handlingar. Säg förlåt. Välj tillit. Älska och hedra din nästa, älska och hedra dig själv. Skoja, sjung och busa med dina barn och med din älskade. Lär dig själv att vara sann, lär dig lita på dig själv. Känn när det skaver. Ta reda på varför. Ducka inte för obekväma sanningar. Säg som det är. Och säg bara det du faktiskt menar. Låt dina handlingar reflektera dina värderingar.
Då kan vi göra lite skillnad för varandra.
Gott nytt år!