Jag såg nyligen filmen ”Elisabeth is missing” med en strålande Glenda Jackson i huvudrollen. Rynkig intill benstommen och gammal som en mumie gör hon en lysande rollprestation som jag sällan sett maken till. Utan hennes otroliga fingertoppskänsla skulle det inte blivit någon film. Hur är det ens möjligt att skapa en sådan film, frågar jag mig? Regin är mästerlig.
Hennes rollkaraktär heter Maud och är demenssjuk, med allt vad det innebär. Målmedvetenhet, förtvivlan, raseri och totala minnesluckor präglar hennes liv på ålderns höst. Ingen tar henne på allvar längre. Hon blir ideligen påmind om sin sjukdom och sorgen över att inte vara kapten i sitt eget liv är oerhörd. Att det även blir alla anhörigas sjukdom gestaltas med smärtsam tydlighet. Dock är det just demenssjukdomen som gör att Maud börjar minnas helt andra saker på ett bakvänt vis och ett gammalt familjetrauma får sin förklaring och läkning. En del av henne får förståelse och även någon slags upprättelse i och med detta.
Glenda Jackson är 84 år när hon spelar in denna film. Jag tror inte hon lägger till speciellt mycket på sitt kroppsspråk, hon är böjd och märkt av ålder. Ändå måste hon ha energi och ork nog för det stora och ansträngande arbete det innebär att spela in en film. Och hon hade inte kunnat göra filmen när hon var yngre – då hade hon inte haft den inre mognad och förståelse som hon ofrånkomligen måste ha för sin rollkaraktär. Hon behövdes för just detta, just nu. Hur många 80-åringar kan säga det? Vem behöver en gammal rynkig människa med problem att gå?
I dagens SvD läser jag en artikel om ALS-sjuka människor som ifall de är över 65 nekas assistans. Hur grymt får det bli, egentligen? Sjukdomen eskalerar ju och orsakar ju fler och fler inskränkningar i livet för den som är drabbad, men försämringar efter 65 räknas inte. Istället förväntas familjen ställa upp på att 24 timmar om dygnet vårda någon som är så svårt sjuk att det behövs specialistkompetens för de assistenter som tar hand om ALS-patienter före 65 års ålder. Får man ALS efter 65-strecket kan man inte vänta sig någon hjälp alls, förutom vanlig hemtjänst. Har man fått ALS innan 65-årsdagen och fortfarande kan stå och gå så utgör det beräkningen av behovet av assistans efter 65 – trots att sjukdomen långsamt förlamar kroppen och gradvis berövar den sjuke på alla sina förmågor. Tillsist kan man inte andas, inte tala, inte göra någonting. Vilken mardröm. Hur kan en anhörig förväntas ta hand om en så svårt sjuk människa?
Vad väntar oss efter 65? Hur kommer vi bli behandlade, hur kommer våra liv se ut? Livet rullar på, rynkorna frodas, det är ofrånkomligt. Alla åldras. Men är det någon som ser fram emot det? Vad gör vi med varandra när vi behandlar gamla människor som någon slags marginalfigurer som inte kan bidra?
Ofta är det ju så att människor som fått livserfarenhet kan dela med sig av den till andra på ett värdefullt sätt. Det borde vara straffbart att inte ta vara på den. Jag känner stor sorg för hur vår kultur behandlar gamla människor. Man ska inte behöva bäva för att bli gammal. De erfarenheter man får med sig från ett långt liv ska kunna komma andra tillgodo, de ska banne mig hyllas! Bara för att kroppen sviker innebär det inte att man blivit oanvändbar, det är andra saker som blir möjliga istället. Men om Glenda Jackson hetat något annat och åldrats i Sverige hade vi gått miste om något viktigt och vackert.Folk över 55 sorteras bort trots att de hade varit ett värdefullt tillskott för de flesta branscher. Hur mycket går inte förlorat då! Själv känner jag att det är först nu som jag har något vettigt att dela med mig av.
Och sen då, när man inte kan reda sig själv längre, av en eller annan anledning… Över en viss ålder blir gamla människor tilltalade som småbarn. Intervjuas de i något sammanhang behandlar intervjuaren dem som de vore infantila, de presenteras bara med förnamn, som ett förskolebarn. I vårdsammanhang talar man gärna över huvudet på dem, som att de är för korkade för att ta sina egna beslut. Inte så konstigt att gamla människor ofta blir så envisa, så ”svårhanterliga”!
Kan vi möjligen få en djuplodande intervjuserie på SvT med gamla människor där de får komma till tals på ett hedrande sätt, få svara på frågor om livets utmaningar och berätta om sina erfarenheter – och utfrågas av någon som är genuint intresserad!
Det är dags att ge åldrandet värdighet och ett respektfullt bemötande. Gamla människor är inte bara besvärliga. De är en skatt för oss alla att ta del av. När vi bejakar det i vår kultur kommer vi alla att åldras vackrare.