Året är 2016. Jag befinner mig på retreat i Thailand tillsammans med en ganska stor del av den Sangha jag tillhör. Sanghans nav är Vasant Swaha, den andlige lärare jag lyssnat till, inspirerats och lärt av under de senaste åren. Många långa och vackra retreats har jag haft glädjen att ta del av, somliga stunder har varit helt förklarade.
Men något känns inte riktigt bra nu. Jag upplever osunda hierarkier i Sanghan, oskrivna regler som jag inte förstår. Människor som jag spenderat massor av tid med men som knappt hälsar. Somliga verkar mer upptagna av att arrangera blommor som ska stå bredvid Swaha när han möter oss i Satsang än av att se på sig själva. Och så en del som tar för givet att deras position gör dem lite mer värdiga, lite mer ”kompis med Swaha” än andra… Jag saknar att höra Swaha adressera dessa olika beteenden, för de är ju inte speciellt närande för vårt inre växande. Visserligen har allt sin tid, inte alla är beredda att jobba med sig själva på riktigt och behöver ta det i sin egen mognadstakt. Men något i mig känner att det är dags att ta paus från det här sammanhanget, jag behöver något annat. Annan input, fler kloka kvinnor att lära av.
Jag tar beslutet på retreatens näst sista dag: det är dags att släppa taget. Jag känner mig så oerhört lättad, hjärtat sjunger igen efter att ha varit lite för tyst det senaste året. Jag hämtar mina hörlurar och pluggar in dem i min lilla Ipod, väljer någon härligt svängig musik, går ner till en backe och dansar under träden. Jag mår bra, skrattar högt för mig själv över hur fri jag känner mig. Inte ska ett sammanhang runt en andlig lärare kännas som en börda eller en hämsko så som det gjort!
På samma gång är jag inte dummare än att jag vet att precis detta blir min uppgift att titta på. Vad är det som skaver – egentligen? Vad hindrar mig att ta in sammanhanget, varför provocerar det mig? Vågar jag nalkas det? Förstå det genom att lyssna utan att vilja ändra på något? Vi har den värld vi skapar genom våra tankemönster, den förverkligas framför våra ögon millisekund efter millisekund och min värld är mitt ansvar, ingen annans. Jag förstår att lärdomen kommer att svida… men jag är ju funtad så: jag vill verkligen se vad mina bevekelsegrunder består av, vet att de bara är tankegods och behöver se vad tankegodset består av innan jag kan röra mig lite mer otvunget i mitt liv.
Denna stund under träden blir upptakten på en dryg vecka som blir synnerligen lärorik, och smått osannolik. Kanske blir detta inlägg lite långt, men jag tror du kommer tycka det är kul att hänga med mig!
OK. Jag befinner mig under träden i en sluttning i Thailand. Dansar. Är glad! Lite lätt anfådd stänger jag av musiken och pustar. Böjer mig framåt för att hämta andan och får syn på något som ligger dolt nere i marken. Det glänser och jag blir nyfiken, petar upp det och ser att det är en liten glaskula. Så oväntat att den skulle ligga här och vänta på mig! I samma ögonblick som jag tar den i handen inser jag att det här är början på ett spår. Jag kommer att hitta fler kulor. Fråga mig inte hur jag vet detta, det är bara helt självklart.
Efter retreatens slut har jag bokat tio dagar i Chiang Mai, en gammal stad i norra Thailand där det finns massor av Buddhistiska tempel och munkordnar. Jag bor på ett litet trevligt Bn’B, beläget lugnt men ändå mitt i den gamla stan, och kan därifrån utforska Chiang Mai i min egen takt. Jag gillar att ha tid på mig, vill ta saker i mitt eget tempo och på mitt eget vis. På dagarna söker jag mig till de olika templen, beundrar hur fint arbetade de är, hur vackert hantverket är – sniderier, målningar, förgyllningar – och hur skickligt det är utfört. Jag blir berörd av thailändarnas hängivenhet och den softa kvalité jag upplever, så mycket vänlighet och vackra leenden. Utanför templen säljs sagolika lotusblommor. Men något känns liksom inte riktigt helt, för i templen avbildas bara män. Andligheten, Buddhismen, är deras domäner, här släpps ingen av fel kön in på riktigt! Dessutom är alla de högst aktade munkarna och abbotarna avgjutna som vaxfigurer i naturlig storlek, de sitter i meditationsställning i långa rader i de olika templen. Inte så mycket som en skymt av någon kvinna. Jag letar i hela Chiang Mai och den enda kvinna jag hittar är en staty av Quan Yin – medkänslans kvinnliga Buddha – som vaktar dörren till ett tempel där bara män får gå in. Var är mina förebilder? Var är alla kvinnor??? Jag blir mer och mer förbannad. Känner hela patriarkatet klampa in och ockupera min hjärna. Fan, så vill jag inte ha det! Men något vill bli sett här, något håller mig fången. Det svider och bränner i mina nerver när jag känner vreden koka runt. Gubbjävlar, tänker jag. Ni måste ha monopol på heligheten för att kunna se ner på halva mänskligheten så ni själva ska kunna känna er lite bättre. Buddhistjävlar!
Compassion, my ass!
Typ.
Så vad gör jag? Jo, min vana trogen söker jag upp det ställe som provocerar mig allra mest. Det tempel där vaxgubbarna ser lite extra självbelåtna ut och där vreden blir alldeles rödglödgad i mig! Där sätter jag mig och mediterar. En timme varje förmiddag går jag dit med min lilla kudde, sätter mig på golvet och struntar i alla besökare som vandrar runt i templet. Vänder mig inåt, vill se, vill förstå. Det bränner och glöder i hela mig, det är inte lätt att sitta kvar på kudden! Mitt i Drakens mun har jag satt mig, bara för att jag själv är så intresserad av Drakar.
Jag ser: min egen känsla av ovärdighet. Mitt förakt för mig själv. Min upproriskhet, min besvikelse, min rädsla för att bli dömd, förlöjligad, aldrig tillräckligt bra, aldrig värd att lyssnas till. Min uppkäftighet. Min kompensation för all upplevd litenhet. Min känsla av att vara fel, vara kvinna, inte få vara med i gänget. Besudlad av mitt kön, operfekt. Jag ser mitt förakt för maktens män, min ovilja att lyssna. Min känsla av att vara evigt fången i omständigheternas bur. Känner konflikten mellan att vara mamma och bejaka mitt inre växande. Evigt ovärdig. Samma känsla som jag suttit med i Satsang med Swaha… aha! Jag är på rätt spår! Mästaren finns alltid med oss. Alla har en Mästare i hjärtat.
Patriarkatet är inte något utanför oss själva, det är något vi skapar inombords. Så länge vi klandrar någon annan för den värld vi själva skapar är vi hjälplösa! Först när vi ser vårt eget ansvar i de mönster som håller oss fångna har vi möjlighet att ta del i en annan verklighet. Visst kan du se också hur jag höll de patriarkala strukturerna inom mig, att jag deltog till att upprätthålla dem genom min tankevärld och mina reaktioner på tankarna? Kan du se dina egna? Det är inte så lätt som att bara bestämma sig för att göra tvärs emot, man må in på djupet för då löser strukturerna upp sig själva. De är ju där för att försvara oss mot oss själva, och när vi nalkas dem med medkänsla och värdighet behövs de inte längre på samma sätt.
Jag satt där i templet varje dag. Efter en veckas grillning på glödbädd kändes det annorlunda att komma in i templet.
Plötsligen ser vaxgubbarna vänliga ut, jag känner mig välkommen. Något säger mig att jag gjort ett gott arbete där på min kudde. Jag ser in i de verklighetstrogna ögonen på en av gubbarna som provocerat mig mest och ser bara acceptans, jag hör hit, har en plats. Allt är i sin ordning, allt är som det är och ska vara. Alltid. Jag är förundrad och förändrad. Går runt till andra sidan där en av vaxgubbarna är en avbildning av någon abbot som måste varit typ 300 år gammal när han blev avgjuten för han är lika knökigt böjd och knotig som en gammal tall. Jag sätter mig på huk framför honom… och ser i hans hand: en glaskula!
Den har inte legat där förut, det är jag bergsäker på. Jag ser mig omkring, undrar vem som placerat den där; grön och blank och klar är den. Det är bara jag i templet. Vad ska jag göra nu? Jag kan inte stjäla, men det känns också som att det är ett tecken av något slag. Att neka en gåva är inte heller rätt. Ännu vet jag ju inte vad den gåvan skulle kunna vara, mer än två små glaskulor. Jag tänker att jag har några dagar kvar innan jag ska resa hem, om jag inte får något tydligt tecken någonstans ifrån ska jag lägga tillbaks kulan i gammelgubbens handflata igen. Jag tar den med mig så länge och vet på något vis att spåret leder vidare.
Jag blir fascinerad av den vävteknik som används i regionen, kvinnorna gör superba tyger som intresserar mig. Jag besöker en utställning av en kvinnlig konstnär som har tagit tekniken till oväntade höjder när hon väver in alla möjliga olika element på ett traditionellt vis. Det är makalöst vackert och skickligt gjort, konst på hög nivå. Jag blir intresserad att lära mig mer om tekniken och söker därför upp ett museum i staden som exponerar traditionellt hantverk och kulturella föremål. Jag vandrar runt i de olika rummen men känner inte att det är riktigt så spännande som jag hoppats. Det är däremot svalare än utomhus där det är 42° varmt. Jag dröjer mig därför kvar lite, vilar på en bänk i entrén och ser då ett rum jag inte utforskat. ”Traditional sacred objects” står det på skylten ovanför dörren. Där inne finns allt möjligt skrot exponerat i glasmontrar. Träbitar, pinnar i lustig form, stenar och fågelfötter trängs i utrymmet som vigts till att göra folktron lite mer begriplig. Njä, det är inte för mig, tänker jag. Vidskepelse är inte riktigt min grej. Men på väg ut ur rummet får jag syn på – gissa vad? En glaskula. I montern. Och bredvid glaskulan finns en liten lapp där det står ”A sacred object to keep in your home”. Ordagrant.
Jahapp. Då var kulan som låg i vaxmunkens hand till mig i alla fall… Den ska följa med mig av någon anledning som jag ännu inte vet.
Hettan i stan är olidlig. Munkprocessionerna oändliga. Språket är obegripligt och blir inte mycket bättre när thailändarna försöker sig på engelska. Jag blir trött i huvudet av alltihop. Överallt blåser tomma plastförpackningar och skräp omkring och jag börjar känna att det ska bli skönt att komma hem.
En rynkig gammal man sitter på gatan och tjänar en spottstyver på att gjuta in buddhafigurer i plast så man kan bära dem runt halsen eller i sin nyckelring. Jag har sett sådana tidigare men aldrig sett hur de tillverkas. Jag stannar och tittar en stund. Han är skicklig på det han gör. Tänk så många arbeten det finns! Plasten doftar giftigt när han arbetar med den.
Sista dagen. Det är verkligen olidligt hett i stan! Jag bestämmer mig för att besöka en shoppinggalleria för att leta efter några presenter att ta med hem. Jag undviker helst såna ställen men idag inser jag att någon timme i luftkonditionerat utrymme kanske inte är helt fel. Eftersom jag bor i gamla delen av stan måste jag ta mig över den extremt trafikerade sex- eller åttafiliga väg som går runt den gamla bebyggelsen. Hettan karvar sig in i min hjärna, det känns som den flyter runt. Avgaserna bolmar från tusentals fordon, de kör som galningar och hur i helsike ska jag komma över gatan? Herregud, vad har jag givit mig in på? Med livet som insats korsar jag gatan och når andra sidan, lätt traumatiserad av upplevelsen är jag tacksam över den lilla kant av trottoar som jag landat på, pust! Intill ligger ett tempel, inget av de berömda tjusiga som finns i turistbroschyrerna utan ett oansenligt ett, en liten entré mellan buskar och träd som verkar skugga där inne. Jag noterar det och tänker att det skulle kunna vara en plats att vila på när jag går tillbaks, innan jag måste korsa ringvägen på nytt.
Gallerian är verkligen inget att skriva hem om. Det vore roligare att shoppa i Eslöv. Så efter en välbehövlig lunch på en rätt ok resturang – sval! – så vänder jag hemåt. Det är en bit att gå.
Avgaserna och hettan är olidliga. Jag travar på längst vägkanten men inser när jag kommer till ringvägen att jag måste pausa och minns templet. Jag letar mig dit, slinker in genom grinden… och plötsligt blir det lugnt och stilla. Ändå är det bara lite träd och buskar som skiljer från kaoset utanför. Skuggan och friden gör så gott! Jag tar av skorna, går in i templet och sätter mig på en bänk precis innanför dörren, dricker vatten och sansar mig. Mina varma fötter är ömma, knöliga och röda i värmen. Det är skönt att pausa. Eftersom det känns som jag fått nog av tempel för en livstid går jag efter en stund ut i trädgården på baksidan, där är friden än mer påtaglig. Skönt att gå här och strosa! Blommor och växter sträcker sig mot skyn under trädens parasoller. Olika mindre byggnader och stupor renoveras av skickliga hantverkare som arbetar var och en med sitt i ett harmoniskt tempo. Här och var flödar lite vatten, ljudet gör mig gott. Jag känner mig tacksam över den här platsen, så fint att jag kunde slinka in här och ta igen mig! Efter en stund går jag tillbaks in och sätter mig på bänken. Ett gäng thailändare anländer, de verkar ha ett bestämt ärende inne i templet. Jag kikar lite runt hörnet från där jag sitter och ser dem sätta sig på golvet framför de upphöjda säten där munkarna brukar sitta. De verkar glada och jag försöker fundera ut vad de gör där; är det någon högtid de ska fira? En abbot kommer in genom en dörr på sidan. Det ser knappt ut som han rör vid golvet, han har oerhört fin energi omkring sig. Det är den första Buddhistmunk jag ser som jag känner kontakt med. Att få en välsignelse av honom skulle kännas helt rätt. Men jag vill inte störa sällskapet som sitter där på golvet, det är ju tydligt att detta är deras stund. Jag tänker att jag kanske kan be om en blessing när sällskapet gått sin väg. Det känns besynnerligt att jag bara för några dagar sedan hade betraktat denne abbot med helt andra ögon än nu, något i mig har öppnats. Något större än könstillhörigheter och gammal möglig religion.
Sällskapet sitter väl där i 20 min ungefär och jag undrar hur lång tid det ska ta för dem att bli färdiga. När jag kikar runt hörnet igen ser jag abboten skvätta vatten på deras huvuden med hjälp av några blad från någon vedartad växt. De bugar, verkar väldigt lyckliga och glada allihop och abboten reser sig och går därifrån. Äsch, tänker jag, vad synd; jag missade honom. Sällskapet försvinner ut genom porten och jag går en sväng i trädgården igen. Har jag tur så råkar jag kanske på abboten här ute. Men nej, det är bara träd, blommor och tystnaden från arbetarnas paus som möter mig. Efter en stund går jag in genom templet igen och bestämmer mig för att donera en peng i den bössa som står längre in. Templet har ju varit en välkommen och högst nödvändig viloplats för mig denna dag. Jag går in hela vägen till bössan och lägger i en ganska ansenlig summa som tack. Tittar upp mot den vackra gigantiska Buddhan som sitter på väggen över bössan och ser… en stor, grön glaskula infogad dess händer! Jag tappar hakan.
Det tar ett tag innan jag satt ihop mina komponenter igen och tar mig ut på trappan, omtumlad av alla upplevelser därinne. Ute på trappan står en av thailändarna från gänget som besökte abboten. Han lyser av glädje och håller något i handen. Jag hälsar på honom, omtumlat lycklig själv, och sträcker mig efter mina skor som jag lämnat på trappan. Han säger något till mig på thai och sträcker handen mot mig. I hans hand ligger några små kristaller. Han tar en av dem och ger till mig. Jag ser frågande på honom. Då förklarar han på enormt svårbegriplig engelska samt en dos kroppsspråk att vattnet som landade i hans huvud när abboten stänkte blev till dessa kristaller, han insisterar på att det är ett mirakel. Han vill nu att jag ska ha en av dem som en välsignelse och ger sig inte förrän jag tar emot den.
Kristaller av vattendroppar? Bogus? Antagligen. Men det spelar faktiskt ingen roll för mig, för hela cirkeln är sluten med detta: jag har äntligen slutit fred med såväl Buddhismen som med religiösa män och känner inget behov av att bli erkänd av någon. Jag fick min välsignelse trots allt! Det känns som en bekräftelse på att jag kan vila i mig själv, att jag har det jag behöver av såväl klokskap som tålamod, tillit och kärlek inom mig när jag tonar in och respekterar mig själv på djupet. Min längtan efter sanning och kärlek leder mig rätt, jag kan lita på den mest av allt, alltid. Utan den är jag ingenting.
Den lilla kristallen vilar i min hand. Hur ska jag göra för att inte bli av med den? Hur ska jag kunna befästa dess betydelse för mig så jag inte glömmer?
Jag tar den till den där mannen som satt på gatan och gjöt in Buddhafigurer i plast. Ber honom gjuta in kristallen till mig så jag kan bära den runt halsen i en kedja, min egen personliga Mala. En Mala som påminner mig om vad som verkligen är viktigt och som hjälper mig hålla kursen.
Han tittar på mig och plirar med ögonen. ”Det gör jag helt gratis” säger han och börjar tillverka mitt smycke.
Men han fick såklart en rejäl peng av mig som tack.
Du ser resultatet på bilden till inlägget, samt de glaskulor som blev mina vägvisare; den ena kom från marken under träden, den andra från vaxabbotens hand.
May I be granted wisdom to listen to my inner guide and with the courage to follow. May all be guided towards their inner Master.
And may this blogginlägg vara inspirerande för en eller annan som hittar hit.
Peace!
Poonam
