Klangbad

Ljud är verkligen fantastiskt; en vibration som ger resonans i en kropp. Om man ringer i en kyrkklocka och en annan klocka befinner sig bredvid så får även den bredvid ljud i sig, materialet börjar sjunga av sig självt. Samma sak har jag hört är fallet med välstämda gitarrer! Och människor.

Speglingsneuroner är ju något som det forskas på numera, de är tämligen nyupptäckta. De ger oss förmågan att uppleva det någon annan upplever på samma gång. Bebisar härmar utan att vara medvetna om det, det sker spontant. Hästar lär också ha speglingsneuroner som ”vibbar” med människan och skapar en intuitiv kommunikation utifrån det energifält som både häst och människa kan befinna sig i när båda är grundade, i lyssning och harmoni med varandra. Och människor vibbar förstås med andra människor, ju klarare och starkare vibb vi tar emot från en annan människa desto mer lyfts vår egen. Vi påverkar varann. Det är t.ex. därför det är så kraftfullt att sitta med en andligt mogen person; vibben skapar resonans i den del av oss själva som påminner om andra, högre värden än de vi kanske klamrar oss fast vid i vardagen (eftersom vi inte fått tillfälle att ifrågasätta dem i de sammanhang vi befunnit oss i, och vår kultur knappast bejakar dem).

Jag är dessutom högst konkret medveten om att hörseln inte är begränsad till örat… för jag hör (inte bara känner, nej faktiskt hör) med ögonen, med ryggen, med magen… Jag kan uppleva ljud på massor av olika vis. Tror alla kan det utan att veta om det. Första gången jag märkte det var något år efter mitt uppvaknande när jag under en meditation kände att mina pupiller reagerade på ljudet från den rytm som spelades under meditationens ena fas. Jag trodde det var inbillning, men det händer faktiskt varje gång som en viss rytm eller ljudfrekvens når mig. Koko? Tja, tro’t den som vill men för mig är detta vardag. Jag känner dessutom andra människors rörelser som att de sker i mig själv när jag är lugn och grundad, en otroligt bra egenskap när jag ger sessioner för det gör det lätt att förnimma min klient, men första gången blev jag helpaff. Det är som min förståelse för vad sinnena egentligen är ständigt expanderar. Numera tycker jag det inte är så konstigt längre att se genom stängda ögonlock när jag ska sova… men länge tänkte jag att jag inbillade mig det. De flesta verkar försöka förstå såna här fenomen utifrån och in, men för mig är det tvärs om: jag får en direkt upplevelse av något och får ta reda på vad det är genom erfarenhet. Lite förbryllande ibland, men livet är inte tråkigt i alla fall!

Idag var jag på Klangbad med Tina Quartey, slagverksmusiker. (Du hittar hennes hemsida HÄR ). Jag har haft förmånen att jobba med Tina då jag varit koreograf till en del föreställningar där hon skapat musiken, bl.a. under en turné till Kerala i Indien. Tina har varit i Indien flera gånger sedan dess och haft transformerande upplevelser, vilka tagit konkret form i en bok: ”I took a quantum Leap of Faith and I fell” och som förstås även präglar hennes musik. Nu håller hon regelbundet sk. klangbad där deltagarna verkligen blir översköljda – nej, genomsköljda! – av ljudvibrationer från gong-gongar, klangskålar och andra instrument. För en deltagare är det en övning i konsten att ta emot, släppa taget och bli mottaglig för vad som sker när kroppen blir exponerad till ljudvågorna från Tinas instrument. För visst händer det en hel massa, förutom att man blir djupt och välgörande avslappnad! De stora gongarnas klang är mäktig och skapar övertoner som går djupt in i benstommen. Man blir liksom välstämd, som en mänsklig resonanslåda. Att lyssna med bäckenet skedde av sig själv när klangernas vibration var så stark (inte volymen, alltså, utan själva vibben) och blodomloppet blev vitaliserat, hjärtat lyssnade och blev mer levande, och känslan sitter i fortfarande trots att det gått flera timmar. Jag känner mig helt rentvättad på insidan! Som att tusen små vänliga skurborstar har skrubbat med mjukt bestämda tag i alla energikanaler och blodådror. Det susar och surrar och viskar i hela mig!

Nyligen har det börjat forskas på vad som egentligen händer rent fysiologiskt när man är exponerad för den här sortens klanger. Det visar sig nämligen att blodkropparna påverkas på ganska remarkabla sätt. Och jag förstår att det är sant när jag upplever känslan i mig själv just nu.

Det ska bli spännande att se vad jag drömmer i natt, för det brukar ofta hända fina saker på insidan när energin kommer i flow. Jag har känt mig lite stagnerad ett tag så jag har bejakat energi på nya sätt. Förutom att jag använder mig av the Wim Hof method, som jag skrev om i förra inlägget, har jag dessutom gjort en regressions-session som innebar ny insikt i gamla mönster, fast kroppen blev så öm att jag endast med svårighet kunde röra mig dagen efter (trots att jag fick en välgörande massage av en kompis!) innan energin så småningom hamnade i nytt flow igen. Sov 12 timmar på raken i går natt och drömde massor, vaknade lite mjukare… så det gjorde gott!

Tack, Tina, och alla fina människor som delar med er av näring för alla som vill växa lite mer!

 

Annonser

The Wim Hof method

Jag lyssnar ibland på Russel Brands podcast ”Under the Skin”. Jag gillar honom, tycker han är härligt anarkistisk och att han har sunda värderingar. Dessutom är han dråpligt slängd i käften och rolig. Och han är snabb som en iller, han talar fortare än jag, t.o.m! Han brukar ha väldigt intressanta gäster som han samtalar med under en timmes tid ungefär, det är verkligen en spännande mix med personer som passerar hans mikrofon. Alla är sådana som har ovanliga infallsvinklar på tillvaron på olika sätt. 

Senaste avsnittet samtalar han med Wim Hof: ”the Ice Man” eller The Ice Shaman”. Han har utvecklat en metod för välbefinnande och boostande av immunsystemet som är så effektiv att forskarna kliar sig i huvudet. Med hjälp av specifik andningsteknik och exponering i kyla stärks kroppen och blir mer basisk. Då ökar kroppens motståndskraft mot sjukdomar och dessutom underlättas blodflödet. Forskare har injicerat honom med E-Kolibakterier, vilket är oerhört farligt för de allra flesta, men hans kropp hade inga som helst problem att bryta ner bakterierna. Det har även gjorts försök på personer som testat hans metod i så lite som fyra dagar och de visar signifikanta förbättringar av immunsystemet. Som inte detta var tillräckligt så fungerar metoden dessutom mot depression, ångest och andra former av psykisk ohälsa. 

Wim Hof säger att vi blivit helt avtrubbade mot elementen, de som vi egentligen är skapade att existera mitt i. Själv dyker han (utan skyddsdräkt) under is hur långt som helst, går barfota och i shorts uppför Kilimanjaro och gör andra saker som visserligen i mina ögon ter sig en smula over-the-top men som förvisso är inspirerande att veta att den mänskliga organismen klarar av, ”He-Man” eller ej. I Tibet har ju yogis i tusentals år praktiserat  en teknik som kallas G-Tummo, vilket är ett sätt att hålla kroppen varm även under extrem kyla. Då går det att meditera i en grotta även när det är snorkallt, så tekniken är inte ny.

Jag har precis börjat pröva hans metod. Tre dagar i rad har jag gjort andningsövningen, den tar max 20 min och görs på fastande mage. Jag hade inga större förväntningar eftersom jag gjort så mycket andningsarbete med mig själv under många år, så jag blev väldigt överraskad och förtjust när jag kände det direkta resultatet. Kroppen blir helt elektrisk, i alla fall för mig, och en enorm tacksamhet kommer över mig. Djup avslappning och ett gott meditativt space öppnar sig. Jag har känt mig lite deppig den sista tiden men jag tror det här kan vara en god hjälp att bryta en del mönster som gjort sig påminda.

Så jag ska testa detta under en tid. Idag lade jag till kall dusch, det blir intressant att pröva lite mer organiserat än med den panikandning som jag gick in med idag, hahaha!!! I’ll keep you posted. Det känns lovande, hur som helst!

Lyssna till Russel Brand här, avsnittet, nr 70, heter ”Heal yourself with the Ice Shaman”.

Wim Hof hittar du här. Det finns många vittnesmål om effektiviteten i hans metod. Det vore kul att höra om några av er läsare blir inspirerade att testa, och om hur ni upplever det hela!

Det kom ett brev…

Jag fick ett oväntat brev: en vän till en vän hörde av sig med en del grubblerier kring meditation och hoppades jag kunde ge någon slags vägledning. Plötsligen fann jag mig i rollen som någon slags andligt stöd till en person jag inte känner och aldrig har träffat. Men det är bra att öva sig i att formulera sig för det är inte så lätt att fånga de insikter som kommer ur meditation med ord! Den här personen har nyligen börjat meditera och upptäckt en hel värld bortom den han tidigare har haft tillgång till. Han har börjat läsa en massa böcker och fått insikter, förstås, men går också vilse i sitt eget hjärnkontor när han försöker förstå hur allt hänger ihop. Eckhart Tolle har varit en inkörsport för många, så även för denna person. Tolle talar om ”the pain body”, vilket är en benämning på den personliga smärtkroppen som skapas av minnen och tankar vi inte vill veta av, dessutom finns även de kollektiva smärtkropparna, vilka är likadana fast gäller familjer, samhällen eller länder. Jag har också fått frågor om Inquiry (vilket det finns andra utförliga blogginlägg om ifall du är nyfiken på den processen), om vad ett sk. ”skugg-jag” är och om vad sanning egentligen innebär. Där har också funnits funderingar kring värdet av att meditera i enskildhet.

Den här personen uppskattade mitt svar och det föll mig in att det kanske finns en eller annan bloggläsare som har glädje av det också. I så fall är det bara att fortsätta läsa, för här det senaste brevet jag skickade, det är skrivet på engelska eftersom personen i fråga bor i USA:

Hi again, 

I’ll try to reply to some of what you have shared. Great that the spontaneous Inquiry is happening by itself, the only answers worth having are the ones that arise from our own wisdom. Nothing anybody else says will ever change anything, it has to come from our own realization. It is so easy to THINK about spirituality, but if that was the reason for meditation I guess most of us would be floating around blissed out to the bone, hahaha! But wisdom is a rumor until it lives in the body: Osho meditations are very physical, they have helped me immensely to drop from the egoic mind into remembering reality of my body. The inner work is a lot about embodiment; allowing life to float through us and at the same time being present to that river. Pain-bodies float in it, yes. Confusion, delusion, arrogance, ignorance, shame, anger, greed… shadow work contains it all, and it all needs to be embraced, noticed, recognized for what it is, accepted and released. To me, Inquiry is a great help to see where I am still holding back, a help for me to see what is not already fully visible. Meditation helps with the metabolizing and integrating of what I have discovered. The more we can watch, the less we get identified. So what do we see, truthfully?
Samsara is believing in what is not true. Karma is insisting that it is true anyway. To un-weed our inner garden we need to uproot all the weeds, and do it over and over again. It is not enough to notice the leaves and remove them, the root of the weed might look entirely different and find its nourishment in the weirdest places. 
There is relative and absolute Truth. One is contained in the other. Relative Truth is concerned with the inner work, seeing our own shadow and fully owning it without blaming anybody for it. Yes, we do create it all by our selves, none of these filters belong to anything else than our own ”glasses”, sitting right there on our nose. We put them on ourselves! So to see the filters I have to observe and be honest abut what it is I am actually seeing. How do I perceive my world, what roles do I give to the people in it? It is not so easy to be honest about it. Who wants to know about arrogance? Anger? Opression? Manipulation? Righteousness? Vengeance? Hate? Contempt? Vulnerability? Sorrow? The fear of Love and being loved? We have good reasons for hiding from ourselves. No wonder we are afraid of truth, and Christianity is actually a major culprit here. Most of us have been brought up hearing talk about truth as a virtue and then seeing people acting the opposite way – out of fear of getting caught. ”The truth shall set you free… but if you tell the truth you will be punished”. It is bad enough if it is just about stealing some chocolate from the pantry, but when when we know that Jesus was crucified from speaking Truth and living the Path of Love – well, that doesn’t seem like such a good option. So better pretend. Act nice, keep up appearances to be accepted like a good person… and down below in the basement of our mind we can keep brewing all kinds of poison without anybody noticing. They are buried so deep that we don’t even know it ourselves until we get totally honest about what we project onto our world. That is how projections show up, right in front of us without us questioning them at all.
Every part of the world have its own programming, creating culture and behavior. Here in the west Christianity has given us the message that people are fundamentally sinful and bad. In the east the message is the opposite; people live in the understanding of basic goodness, basic kindness. If one really looks at the effects it has on us westeners to be programmed into our very marrow that we are sinful and faulty somehow: well, then it is not so weird that our world is governed by greed and ignorance. It is all a huge compensation and cover-up from the core feeling that we are bad and therefor we constantly need to prove ourselves worthy. It is a hard nut to crack! Who can stand in the pain of feeling like a bad creature that is not welcome in the world, not wanted? It is excruciating – and the conviction is in our very marrow! That is the eye of the needle that the camel has to pass through. It takes a lot of inner strength to stand unwavering in that shitstorm, just watching it without putting lables on it. We rather separate us from reality and that is the base of our ignorance.That is how we create Karma.

Meditating in seclusion as many of the sages and seekers did (and do) is valuable up to a point. It can work as a magnifying glass to the Ego, which makes it both more visible and seen for what it is, but also more painful. It can also work as a way to not take responsibility for it, and space out on some spiritual trip. But after all: it is all about being here, in this world. Chopping wood, carrying water, going to the market place and being in the world, but not of it. Otherwise meditation is quite useless, if you ask me. Unless it is INCLUSIVE it is not spiritual at all; it is Ego-based. And that is fine also, we need to go into every nook and corner, and then on a wonderful day we might wake up and see clearly: it was empty, it was a smoke-like vision that was taken for something substantial. But there are no short-cuts.
If one does the inner work whole-heartedly one might realize absolute Truth through that, but not as a concept. It is the actual canvas, source, beingness, the Heart of Hearts. It doesn’t come easy, it is not for the faint of heart, it has a price tag that means giving up everything we feel secure about, like having our own head removed. And Existence has quite a remarkable way of testing our perceverance: ”Yes, you just had a great day, huh? Feeling spiritual, were you? Well, have you tried this version of life?” and then life hits us with a zen-stick made out of some material that really does not agree with us. We will be tested, again and again, on this path, until we stop resisting life as it shows up. 

All is well in the world!

Kindness always,
Poonam

400:-

En lång, skranglig mörkhyad man med flackande ögon krockar nästan med mig när jag hastar genom Triangelns köpcenter för att ta mig till tåget. Lite smått irriterad tänker jag inombords att han borde se sig för och inser också att jag är lite extra intolerant bara för att han ser ut som han gör. Alla mina fördomar går igång på 0,01 sekund. ”Somalier? Antagligen. Obildad? Skulle tro det. Någon jag skulle vilja hänga med? Nej, helst inte, vi är för olika… jag är åtminstone väluppfostrad!” 

Jag skyndar vidare men det är något med mannen som inte riktigt släpper taget. Det var något med hans sätt att gå, med blicken som var så orolig, något både stressat och uppgivet som fick mig att undra över vem han var egentligen. Strax ser jag honom igen. Han måste ha skyndat runt en annan väg där inne på Triangeln för han har inte gått förbi mig. Han står och talar stressat med en ung arabisk kvinna med barnvagn och jag uppfattar att han säger något om 179:-. Jag får intrycket att han sökt upp henne specifikt för han pekar i barnvagnen när han talar, han verkar uppgiven. Han ser dessutom ut att behöva ett besök hos tandläkaren för han saknar några tänder. Uppenbarligen har han det inte så gott ställt.

Jag går förbi och fortsätter mot utgången. Men något får mig att vända om. Jag tänker att om jag var så snabb att tänka på honom i nedvärderande banor så finns det säkert många som gör samma sak utan att reflektera över det ens. Och om mannen är i behov av hjälp så är det inte så lätt att få det av fördomsfulla människor. Jag tänker på hur gräsligt det hade varit om jag själv varit i en situation där jag inte kunde få hjälp bara för att jag hade fel utseende för att bli bemött med medkänsla. Så jag vänder tillbaks för att försöka ta reda på vad det är han behöver.

Jag ser honom snart, han står vid Plantagen och talar med två unga kvinnor i sjal. Åter hör jag honom tala om 179:- och ser dem skaka på huvudena och vända sig bort.

”Behöver du hjälp?” frågar jag. Han tittar på mig som jag just landat från Mars.  Överraskad och förvirrad tar han sats från magen och hasplar ur sig på osammanhängande och knagglig svenska att han behöver ta sig till Åhus med sina två barn. Hans fru ligger på förlossningsavdelningen och håller på att föda deras tredje barn och han saknar pengar till två av tågbiljetterna. De kostar 179:- styck.

Såklart hjälper jag honom. Vi springer till bankomaten och jag tar ut 400:- och sätter dem i handen på honom. Han tittar på mig igen som han ser i syne.

”Du behöver inte betala tillbaks” svarar jag honom när han försöker förklara vilket datum han har pengar på banken igen. ”Det är en present till din familj. Hälsa din fru!” hojtar jag över axeln när jag springer vidare till mitt tåg och han rusar för att hämta sina ungar som väntar vid en annan utgång.

På tåget känner jag mig glad över att ha kunnat vara till hjälp. Jag är ingen som kan skvätta pengar omkring mig hur som helst, tvärs om har jag det ganska knackigt med ekonomin, men denna dag känner jag mig rik på rätt sätt. Att få hjälpa en familj att kunna vara tillsammans för att hälsa en ny liten medlem välkommen kändes så fint.

Dessutom har jag många funderingar omkring min inre rasist: hur bra det var att jag uppfattade mina tankar och ifrågasatte dem – och hur glad jag kände mig att det blev just jag som fick hjälpa till. Den somaliske mannen sökte sig ju till människor från en kultur han kände sig tryggare med än den svenska, han förväntade sig ingen hjälp av någon annan. Så även hans fördomar kom nog på skam när en snart 60-årig, vit och helsvensk kvinna dök upp från ingenstans och inte tvekade en sekund att hjälpa honom! Det känns jättebra.

Så sensmoralen är: lär känna din inre rasist, så den inte hamnar mellan dig och andra människor. Fördomarna har du fått med dig med modersmjölken och de handlar bara om dig, inte om någon annan. Att låtsas som att vi inte har fördomar om andra människor är ren idioti, för inget är farligare än förnekelse. Men när du fattar att dina fördomar bara är dina – ja, då är alla andra fria från dig och dina projektioner! Hurra!!!

Man behöver inte tro på allt man tänker – men då får man ju lägga märke till tankarna också… Medvetenhet, folks: medicinen mot allt!

 

 

Några tankar om dödshjälp

Min dotter håller fram den lilla turkosa asken och öppnar locket. Där inne ligger två mjuka lockar, vita och vänliga. Det är allt som finns kvar av Morris. Jag sticker näsan i de små hårtussarna och kysser dem om och om igen, hjärtat svämmar över av tacksamhet och av minnen, så glad att han bodde hos oss, att vi fick dela 12 år med honom. Morris, vår lille hund. Vi gråter ikapp en stund, tårarna sprutar, vi tittar på varandra och förstår precis vad som händer i oss båda. En kärleksattack, för visst blev det kvar mycket mer än de små pälstussarna och några foton; det som verkligen räknas finns ju alltid med oss.

Hur vi blivit berikade av någons närvaro är det enda som verkligen var – och är – på riktigt.

Morris sista år var inte lika glädjefyllda för honom som de första 10-11 åren. Något hände i hans kropp, han gnydde till ibland när han rörde sig, hade ont och verkade mer och mer förvirrad. Kärleken var intakt, hans vänliga guldhjärta svek aldrig, men livet var inte en lustfyllt plats för honom längre. Som hundägare måste man ta det tunga beslutet att avliva sin vän när livet inte längre är riktigt värdigt för ens fyrbenta kamrat. Och den punkten hade vi kommit till.

Vi ringde en veterinär som kom hem till oss, vi fick ett fint och mjukt avsked av vår allra bästa vän. Vi kände att han på något vis var lättad när han inte längre hade ont och behövde kämpa med sin kropp och hans ”ande”, om man nu är känslig för sådant, gick att förnimma högst konkret efteråt.

Vi gjorde en fin grav åt honom uppe på kullen där han sprungit så många gånger och virade en mjuk filt omkring hans lilla kropp, lade in hans favoritleksak och sänkte ner honom i jorden. På graven planterade vi lite smultron och andra små växter, bara för att det kändes så fint.

Att få ta avsked så är en gåva, mitt i smärtan. Alla hundägare förstår nog vad det innebär att avliva sin kompis, men det är ju inte humant att tvinga en varelse att fortsätta existera bara för att JAG vill det.

Men varför ska det vara annorlunda för människor?

Jag lyssnar på ”Framgångspodden” där Björn Natthiko Lindeblad är gäst hos Alexander Pärleros. De talar om upplevelser nära livet, nära döden.  Natthiko talar så vackert om sin pappa som valde dödshjälp istället för att möta sina sista dagar i plågor från sjukdomen KOL. Han berättar om hur det svenska samhället ställer sig helt bortvänt från den som är så sjuk att hellre vill avsluta sitt liv på ett värdigt sätt än som grönsak, en livssituation då man verkligen skulle vara betjänt av full support. Han konstaterar att när vi föds står alla samhälleliga resurser till buds, när vi blir sjuka så får vi all möjlig hjälp – men när vi dör står vi ensamma. Varför är det så?

Varför är det självklart att en hund inte ska behöva lida men en människa fråntas rätten att bestämma över sitt eget liv – där väl döden i allra högsta grad är inkluderad!

För den som inte vet så finns i Schweiz några olika organisationer som erbjuder dödshjälp även för de som i sina hemländer saknar den möjligheten. Sverige erbjuder inte den möjligheten. Natthiko berättar att det nästan var omöjligt att ens få ett läkarintyg om att pappan var obotligt sjuk och inte hade så lång tid kvar att leva. Läkarna i vårt land vill inte medverka till dödshjälp.

Men medverka till lidande och att frånta människor rätten att bestämma över sitt eget liv verkar helt naturligt!

Lyssna på poddavsnittet, det är det verkligen värt. Natthikos pappa fick ett vackert avslut tillsammans med sina nära och kära i Schweiz, som med gemensamma krafter lyckades lösa all byråkrati och överkomma de motstånd de mötte på vägen.

Är du inte bekant med Natthiko så finns mycket fint att lyssna på; hans meditationer på Soundcloud kan jag rekommendera, särskilt till den som inte är så meditations-van, och den podd han gör tillsammans med Navid Modiri borde nog nästan inkluderas i skolundervisningen.

Låt oss verka för att Sverige ger oss rätten att avsluta våra liv på ett vackert sätt om alternativet är för plågsamt, ovärdigt och gräsligt.

 

Hej, frö!

LIDANDE = När intention är ur synk med sanning.

Så enkelt skulle man kunna uttrycka det. Ibland behöver man en påminnelse om det och med lite lyhördhet kan man märka att livet ger en påminnelser hela tiden. ”Varför lider du; just nu?”

Vi skapar lidande för oss själva genom att inte lyssna ordentligt till vår innersta röst. Den är så lågmäld, den rösten, och så lätt att missa att det inte är så konstigt om en massa annat brus dränker den. Vi har fått lära oss att lyssna till alla andras röster, det är därför det blir så svårt. Nästan alla går omkring och letar efter sanning på fel ställe: i någon /något annat. Sanning hittar du aldrig genom att tro att du redan vet vad du letar efter, sanning visar sig som en naturlig följd av att du ser vad som inte är sant, i kraft av din egen nyfikenhet.

Samsara är att tro på det som är falskt. Karma är att insistera att det som inte är sant faktiskt är det trots allt. Lidande, i ett nötskal. Och såklart är det så, vi är ju här för att lära oss leva mer i synk med sanning, kunna växa, få djupare rötter och högre krona. Vi måste känna smärta, lidande, för att kunna växa. För ingen VILL ju ha ont, egentligen! Ändå skapar vi smärta för oss själva, om och om igen. Hur går den ekvationen ihop?

Smärtan är närvarande för att påminna oss om att vi kan växa lite till, streta emot lite mindre. Det är när man blir rädd för sig själv som det gör ont.

Existensiella örfilar kan vara väldigt tydliga ibland. Man är klok om man lär sig lyssna lite djupare och inte klandrar livet för sin egen situation, inte pekar finger. Klok om man lär sig bli uppriktigt nyfiken på sitt ”VARFÖR”: själva bränslet till handlingar som ger upphov till lidande. Handlar man utifrån självrespekt och kärlek så blir resultatet i linje med själva existensen. Existensen bara existerar, det är allt den gör. När vi handlar utifrån en känsla av att ”det borde vara annorlunda än det är” så har vi ju dissat själva vårt varande, vi föraktar vårt liv, oss själva. Men när man blir varse hur man försöker få ”en kub att passa i ett runt hål” så slutar man för det första banka så förbannat för att få kuben att passa på ett ställe där den inte funkar, för det andra slutar man klandra såväl kub som hål, eftersom man ser situationen så tydligt och kan svara an på ett mer intelligent sätt. Ta an-svar.

När vi ”bankar på livet” så behöver vi se våra egna bevekelsegrunder för att kunna avstå från vårt självplågeri. Varför bankar du? Handlar du i synk med kärlek, med sanning, eller försöker du straffa dig själv, någon annan, ditt liv? Hur känns det? Vilket är ditt ”varför”, din drivkraft? Lyssna inte till vad du säger utan lär dig observera vad du gör, då blir det mycket lättare. Det är lätt att snacka om sanning: det kan alla, svårt att vara sann: det är nästan ingen (läs mitt förra inlägg så fattar du vad jag menar). Men vi kan alla försöka, ärligt och uppriktigt, om vi vill.

Det är svårt i början när man upptäcker att man värderar sin ignorans, stolthet, arrogans eller sitt förakt högre än sin kärlek. Men när man väl börjar se det och fatta att just det seendet är nyckeln till kärlek, då växer man alldeles väldigt. Då är man i synk: man vänder inte bort blicken från sina egna sanningar, sin egen drivkraft (fast visst är de generande och skämmiga att se i början! Det är ju därför vi inte vill se dem, projicerar dem istället på vår omvärld så vi kan peka finger på sådant vi finner klandervärt utan att se att det är oss själva vi klandrar…).

Inte kan ett frö fortsätta vara frö när det hamnar i rätt jord? När du SER din drivkraft utan att vända bort blicken så gror fröet alldeles av sig själv. Det finns inget i världen du behöver göra!

Men, såklart, vill man inte bryta skalet utan vara frö ett tag till ska man naturligtvis inte kika på det hållet! Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Några existensiella örfilar har jag skrivit om HÄR.

 

Hur brungrönt blir blått: om sanning.

Sanning. Det låter så fint, så enkelt och så eftersträvansvärt. Alla relationer skulle bli enklare och mer kärleksfulla om de vilade på ett fundament av sanning – eller åtminstone en medveten strävan på det hållet, just för att man vill hedra varandra och relationen.

Men det är inte så enkelt som det låter. Det är ett heligt ideal, inget man bara rafsar åt sig när man ändå är ute och shoppar. Det krävs ett lejonhjärta och en ängels tålamod att vända sig inåt… och sanning är definitivt inte gratis. För sanning kan man inte ”få”, utan den visar sig alldeles naturligt när man lagt av sig det som är osant. Den är redan där, liksom. Men vi har goda anledningar att ducka för vår egen sanning, den är helt enkelt inte välkommen för oss själva, eftersom vi skäms för den. Skam är ingenting man gillar!!!

Vi är så vana vid att kränga till sanningen att vi inte ens vet vad det är vi säger, tänker, uttrycker eller förmedlar! Det går blixtsnabbt från impuls till uttryck och när vi inte är i synk så hamnar allt det vi omedvetet skickar ut som en ”skrynkelvibb” mellan människor. Vi säger ett men skickar ut något annat. Jag skulle gå så långt som till att säga att lögn och skam är det som formar det samhälle vi har omkring oss till väldigt stor del! Hur ska vi kunna förstå varann om vi inte förstår oss själva?

Nu ska jag berätta en sann historia för att illustrera hur enormt svårt det är att säga som det är. Jag är evigt tacksam för den vän som gjorde mig uppmärksam på detta för erfarenheten av ”att lära mig backa till utgångspunkten” har varit så bra, så många gånger! Detta skedde 2010 då en regissörskompis, som också intresserar sig för inre arbete, frågade mig: ”Säg sanningsenligt: vilken är den första färg du tänker på?” Sedan utspelar sig följande i mitt huvud, på en tusendels sekund:

…u-u-u-ä-ä-ä-h-h-h-h-b-l-ä-h…n-e-j–d-e-n–f-ä-r-g-e-n–ä-r–i-n-t-e–s-å–c-r-e-d-d-i-g–d-e-n–k-a-n–j-a-g–i-n-t-e–s-ä-g-a–n-e-j–j-u-s-t–d-e-t–j-a-g-t-y-c-k-e-r–j-u–o-m–b-l-å-t-t–s-å–j-a-g–s-ä-g-e-r–d-e-t–i-s-t-ä-l-l-e-t:
”BLÅTT!”

Och jag trodde på det själv, dessutom, för på frågan om det verkligen var den färg jag tänkte på allra först så insisterade jag att det var det… för jag är ju sanningen själv, eller hur? (och i huvudet hände då typ följande, lite stött: ”jag är ju så medveten och har jobbat så mycket med mig själv så jag vet väl  för katten vad jag tänker”). Min kompis sa att i så fall var jag väldigt ovanlig, för de flesta brukar tänka på en färg men säga en annan. ”Ha, så’n är ju inte jag”, tänkte jag och gick hem efter dagens repetition omåttligt nöjd med mig själv. Men känslan i magen sa något annat. Jag hade missat något!

Känslan i magen säger alltid om vi är sanningsenliga eller ej. När det inte finns något att dölja så är det ju lugnt, men att slåss med sig själv är energikrävande, det känner man ju.

Den där bökiga känslan, som lätt blir till smärta, säger oss egentligen något väldigt fint: HALLÅ! JAG ÄR JU HÄR HOS DIG; DITT EGET LIV SOM VET ALLT OM DIG; DIN BÄSTA VÄN I VÄRLDEN! DU KAN NOG KÄNNA ATT DET INTE KÄNNS SÅ BRA JUST NU, PÅ VILKET SÄTT ÄR DU INTE RAK OCH ÄRLIG MOT MIG JUST NU? Ju mer man mediterar och jobbar med sina omedvetna lager och rensar ur dem, desto lättare blir det att förnimma när man inte är sann, ur synk.

Så vad hade jag missat? Jo, när jag mediterade mig tillbaks genom hela den där tanke-loopen jag beskrev så upptäckte jag att den där första färgen inte alls var blå. Det var en småäcklig grönbrunaktig färg som jag inte alls tyckte var snygg för fem öre, den var inte något jag ville någon skulle få reda på om mig. Så snabbt gick det att polera sin fasad till något mer acceptabelt!

Och då handlade det om något så neutralt som en jäkla FÄRG! Det säger sig själv att när det kommer till relationer blir det mycket svårare att stå upp för sin sanning, för där handlar det inte om färger, där handlar det om oändligt mycket mer än så. Men den som inte vågar se sin egen sanning blir för evigt kvar i den där grönbrunmörka röran som inte är välkommen ut i ljuset eftersom den är så ful att man tror ingen kommer acceptera en om man berättar om den…

Numera kan jag verkligen gilla grönbrunt, i rätt sammanhang och gärna tillsammans med blått!