Hemmaliv i sällskap av Corona

Jag lyssnar på Ester Perels briljanta podd ”Where shall we begin”. Hon är parterapeut och i poddform kan man ta del av hur hon arbetar i sessioner med par som på olika sätt hamnat i återvändsgränder i sina relationer. Det är oupphörligt intressant och väldigt lärorikt. Jag rekommenderar podden varmt, den angår alla.

I det senaste avsnittet möter hon ett par som bor i Italien. Där är ju restriktionerna väldigt strikta pga Coronaviruset och familjen (hon, han, deras tre barn) har fått alla rutiner vända uppochner. Hon har jobb i sjukvården och kommer hem helt slutkörd efter långa och svåra arbetsdagar. Han är den som är hemma med barnen, som ska få markservicen att fungera och sköta skolgång för barnen på samma gång som de är fast i sitt hem och kan inte gå ut som de vill. Självklart kommer alla de konflikter som detta par långt tidigare hade med sig upp i ljuset. Vardagen blir plågsamt svår att hantera. Deras egen barndom gör sig påmind, deras olösta konflikter hamnar som odetonerade bomber i familjesituationen. Ester Perel belyser det hela på ett väldigt insiktsfullt sätt.

När jag lyssnar på avsnittet blir jag påmind om hur våra barn lär sig om relationer av oss. De lär sig av hur vi bemöter varandra och möter dagen. När osäkerhet och stress innebär att ömhet, närhet och glädje inte utbyts mellan vuxna förebilder så lär sig barnen att ”sådan är en relation när stress uppstår”. De har fått en mall på hur man skapar murar i relationer och kommer göra precis likadant när de en gång får barn. När de hamnar i en livssituation som väcker olösta konflikter till liv kommer de sluta visa sin partner ömhet, närhet och glädje och deras barn kommer bevittna det hela. De kommer missa de små ting i tillvaron som alltid kan glädja oss oavsett yttre omständigheter. Om föräldrarna tappar hoppet så lär sig barnen att det inte finns hopp. Om föräldrarna krigar med varann lär sig barnen att kriga. Om föräldrarna stänger ner sin kommunikation kommer barnen att göra likadant.

Barnen har ett helt liv framför sig som kommer att präglas av det som vuxna i deras närhet gör här och nu. De får med sig allt: det vi gör, det vi säger, det vi tiger om. Barn vet.

Vi har själva fått med oss allt våra föräldrar gjorde, deras sätt att relatera. De murar vi satt upp efter deras förebild kan kännas hopplöst svåra att rasera i vuxen ålder. Men vi måste försöka om vi vill nå varandra, vi måste lära oss släppa in varann i tillvaron. Som vuxen kan man lära sig kommunicera även när det är svårt. Livet har många prövningar men vi kan bejaka det bästa i varandra, bemöta varann med tillit även när omständigheterna skulle kunna locka oss att klandra eller att stänga ner. Då gör vi våra barn och alla kommande generationer en enorm tjänst! Här och nu formar vi den framtid vi alla ska leva i. Det kan vara bra att minnas innan man hamnar i gamla hjulspår och konflikter.

Många barn far illa i sina hem i dessa tider. Osäkerhet om Coronavirusets konsekvenser skapar oro och rädsla hos föräldrarna och präglar förstås hemmiljön. Våld, missbruk och sexuellt utnyttjande ligger nära till hands när en vuxen person inte står ut med tillvaron. Omedvetna föräldrar skapar ringar på vattnet som går genom generation till generation. Barnen hamnar i kläm, som alltid, i smått och stort.

Den här tiden är sannerligen ett gyllene tillfälle att bli varse andra sätt att vara tillsammans på. Den känns som en riktig gåva från existensen för att lära oss göra andra val. Våra olösta konflikter behöver inte spilla över på våra barn, och därmed vidare på deras barn. Medvetenhet är något man lär sig hemifrån, precis som allt annat. Vi formar just nu den värld vi och våra barn ska leva i efter viruset.

Om jag kan bidra till vackrare relationer vill jag gärna göra det. Sessioner går alldeles utmärkt att få över Skype, individuellt eller i par. Det känns viktigare än någonsin.

Så passa på nu, jag ger den första sessionen gratis, sedan till 30% rabatt fram till mitten av majLåt Coronatiden bli den bästa tiden i ditt liv genom de val du gör här och nu!

Läs mer på http://www.scenzen.com

Hemmaliv i sällskap av Corona

Jag lyssnar på Ester Perels briljanta podd ”Where shall we begin”. Hon är parterapeut och i poddform kan man ta del av hur hon arbetar i sessioner med par som på olika sätt hamnat i återvändsgränder i sina relationer. Det är oupphörligt intressant och väldigt lärorikt. Jag rekommenderar podden varmt, den angår alla.

I det senaste avsnittet möter hon ett par som bor i Italien. Där är ju restriktionerna väldigt strikta pga Coronaviruset och familjen (hon, han, deras tre barn) har fått alla rutiner vända uppochner. Hon har jobb i sjukvården och kommer hem helt slutkörd efter långa och svåra arbetsdagar. Han är den som är hemma med barnen, som ska få markservicen att fungera och sköta skolgång för barnen på samma gång som de är fast i sitt hem och kan inte gå ut som de vill. Självklart kommer alla de konflikter som detta par långt tidigare hade med sig upp i ljuset. Vardagen blir plågsamt svår att hantera. Deras egen barndom gör sig påmind, deras olösta konflikter hamnar som odetonerade bomber i familjesituationen. Ester Perel belyser det hela på ett väldigt insiktsfullt sätt.

När jag lyssnar på avsnittet blir jag påmind om hur våra barn lär sig om relationer av oss. De lär sig av hur vi bemöter varandra och möter dagen. När osäkerhet och stress innebär att ömhet, närhet och glädje inte utbyts mellan vuxna förebilder så lär sig barnen att ”sådan är en relation när stress uppstår”. De har fått en mall på hur man skapar murar i relationer och kommer göra precis likadant när de en gång får barn. När de hamnar i en livssituation som väcker olösta konflikter till liv kommer de sluta visa sin partner ömhet, närhet och glädje och deras barn kommer bevittna det hela. De kommer missa de små ting i tillvaron som alltid kan glädja oss oavsett yttre omständigheter. Om föräldrarna tappar hoppet så lär sig barnen att det inte finns hopp. Om föräldrarna krigar med varann lär sig barnen att kriga. Om föräldrarna stänger ner sin kommunikation kommer barnen att göra likadant.

Barnen har ett helt liv framför sig som kommer att präglas av det som vuxna i deras närhet gör här och nu. De får med sig allt: det vi gör, det vi säger, det vi tiger om. Barn vet.

Vi har själva fått med oss allt våra föräldrar gjorde, deras sätt att relatera. De murar vi satt upp efter deras förebild kan kännas hopplöst svåra att rasera i vuxen ålder. Men vi måste försöka om vi vill nå varandra, vi måste lära oss släppa in varann i tillvaron. Som vuxen kan man lära sig kommunicera även när det är svårt. Livet har många prövningar men vi kan bejaka det bästa i varandra, bemöta varann med tillit även när omständigheterna skulle kunna locka oss att klandra eller att stänga ner. Då gör vi våra barn och alla kommande generationer en enorm tjänst! Här och nu formar vi den framtid vi alla ska leva i. Det kan vara bra att minnas innan man hamnar i gamla hjulspår och konflikter.

Många barn far illa i sina hem i dessa tider. Osäkerhet om Coronavirusets konsekvenser skapar oro och rädsla hos föräldrarna och präglar förstås hemmiljön. Våld, missbruk och sexuellt utnyttjande ligger nära till hands när en vuxen person inte står ut med tillvaron. Omedvetna föräldrar skapar ringar på vattnet som går genom generation till generation. Barnen hamnar i kläm, som alltid, i smått och stort.

Den här tiden är sannerligen ett gyllene tillfälle att bli varse andra sätt att vara tillsammans på. Den känns som en riktig gåva från existensen för att lära oss göra andra val. Våra olösta konflikter behöver inte spilla över på våra barn, och därmed vidare på deras barn. Medvetenhet är något man lär sig hemifrån, precis som allt annat. Vi formar just nu den värld vi och våra barn ska leva i efter viruset.

Om jag kan bidra till vackrare relationer vill jag gärna göra det. Sessioner går alldeles utmärkt att få över Skype, individuellt eller i par. Det känns viktigare än någonsin.

Så passa på nu, jag ger den första sessionen gratis, sedan till 30% rabatt fram till mitten av maj. Låt Coronatiden bli den bästa tiden i ditt liv genom de val du gör här och nu!

Läs mer på http://www.scenzen.com

A blessing in disguise?

Många har det besvärligt med de ofrivilliga begränsningarna i dessa Coronatider, det innebär kanske karantän eller att jobba hemifrån, inte träffa folk, inte gå i skolan, på bio, konserter… Att inte ha sociala kontakter ger de flesta myror i benen, vi är ju sociala varelser. Och vi är så vana vid att stressa runt, vi ska hela tiden ha så mycket att göra för att få mera tid att göra det vi vill lite senare. Jobba, jobba, jobba… hålla oss i ekorrhjulet. Men nu tvingas vi stanna upp, reflektera, upptäcka andra saker som vi kanske hade glömt bort mitt i virrvarret i vardagen. Vi gör nya upptäckter av sådant som vi glömt bort att vi värderar. Det är sunt, tycker jag.

Det här är dessutom en väldigt bra tid att tänka på hur det kan vara när man är gammal. Det finns så många äldre människor som saknar sällskap, någon att tala med som kommer förbi för att ta en kopp kaffe eller bara hälsa på. De saknar besök av barn och barnbarn som är så upptagna med att jobba, jobba, jobba, de hinner inte komma förbi, kanske glömmer att ringa…

Det finns nära och kära som har det såhär Corona-karantän-likt kontaktlöst år ut och år in. Det är lättare nu att förstå hur det känns att vara isolerad, för nu sitter vi alla i samma båt. Så småningom blir vi också gamla och ensamma, om vi inte har någon som kommer på besök.

Så kanske skulle vi ta och skriva en kom-ihåg-lapp: ”Kom ihåg Corona”.
För vi blir gamla. Säkert kommer vi längta efter sällskap och kontakt men kanske vi hamnar i ofrivillig ensamhet och isolering när benen inte bär längre och det inte går att gå ut för egen maskin.

Det är bra att vi minns hur det kändes under Corona när isoleringen så småningom är över och vi återgår till en vanligare vardag.

Det är inte så kul att känna sig bortglömd. Corona kanske är en ”blessing in disguise”? Om vi blir lite mänskligare på kuppen så har det inte varit förgäves.

”Relaxation Anxiety”?

Att bli stressad av att slappna av, t.ex. vid Mindfulness-övningar, yoga eller mediation är något som nu har fått en benämning: ”Relaxation Anxiety”. I dagspressen finns artiklar om att den sortens övningar kan vara skadliga för stressade personer som i bästa välmening kan få rådet att börja med yoga eller meditation för att ”slappna av”. Men är en önskan om ”avstressning” en bra anledning för att meditera? Som alltid handlar det om vad som är kärnan från första början. Vilken är utgångspunkten?

När man mediterar kan man förvisso hamna i djupt avspända space och komma tillbaks till vanligt medvetande som pånyttfödd, det är ljuvligt när det sker. Men är det bara avslappning som är anledningen till att meditation har utövats i tusentals år? Nej, inte enligt min erfarenhet. Det finns mycket mer att upptäcka! I meditation blir man tvingad att se saker SOM DE ÄR, om och om igen. Man sitter nos mot nos med sig själv, i alla fall om meditationen är rätt instruerad och man får lära sig hur det går att stanna kvar när det blir för jobbigt. För det blir det emellanåt. Oftast vill vi inte alls ha saker och ting som de är! Om du mediterar för att du inte gillar tillvaron som den är och vill komma undan så är du inne på fel spår. Och det finns många som efter ett par års meditation upptäcker att de suttit och spacat ut hela tiden, de var ”inte hemma” över huvud taget! Det är svårt att se sina mönster.

Egentligen är det rätt enkelt: man kan inte ändra på något om man inte först kan se det som det är. Verkligheten är alltid med oss, det är alltid som det är. Men HUR är det? Det kan man ta reda på i meditation, genom att lära sig stanna, genom att odla sin nyfikenhet och sin inre vänlighet.
Detta är en av de inre paradoxerna: genom att inte vilja ha det som det är blir man tvungen att möta den verkligheten ända tills man kan ta emot den. Genom att acceptera och ta emot den som den är, lite i taget kanske ibland, ändrar den sig av sig själv.

Så rådet blir: om du vill meditera för att du inte gillar din tillvaro och tror du kan fly ifrån den så gör du dig själv en större tjänst genom att fortsätta springa. Håll dig borta från meditation – det kanske inte är läge ännu, allt har sin tid.
Vill du däremot meditera för att du är nyfiken på en djupare sanning och förstår att det finns massor du inte har en aning om – allra minst om vem du är, vad du är – så kommer du få insikter du aldrig haft tidigare och lära dig mer såväl om världen som dig själv än vad som är möjligt att lära sig av någon annan. I meditation är läraren den man är: du själv och din egen villighet att se och omfamna det som redan är närvarande.
Det finns många som är väldigt obekväma med det och som är fast i tron att någon annan ska berätta för en vad man behöver veta. Och så får det vara tills tiden är mogen.

Meditation: att ärligt se t.ex. sina inre strider och inse att den som kan betrakta det hela inte deltar i striden. En ny dimension öppnar sig, man har fått tillgång till en ny aspekt.

Men det kan vara svårt, och det är inte för alla. Tror du att du ska få det du önskar av meditation kommer du bli besviken! Du kommer aldrig få det du önskar av meditation men alltid det du behöver. Det är inte alla som uppskattar det, och har man mycket minnen av trauma finns det god anledning till att vilja fly. Då kan det vara bättre att börja i en annan ände av inre arbete: med trauma-bearbetning hos en terapeut som förstår de starka mekanismerna och som gradvis kan hjälpa sin klient att processa minnena och så att avslappning blir möjlig. Det brukar vara en väldigt bra utgångspunkt för meditation!

Det allra första

 

Det allra första är inte givet.
Alla i rummet håller andan
i väntan på det allra
första
andetaget.

Den lilla kroppen har letat sig ner
pressad genom kött och vävnad
genom mammans hjärtslag.
Mamman har känt barnet
spira och gro,
hur det tagit sin plats.
Ur henne har det
fyllt sina bladnerver med omoget liv
inne i det djupa mörkret.

Nu – ute. Hos oss.
Men ännu inte bekräftad
av andens tag,
andetaget:
Det allra första.
Ska det ske?

Vem kan få livet att ske,
om det inte vill?
Ingen bestämmer över ögonblicket.
Rummet är nu i spänningsfältet
mellan om eller inte,
håller andan
i väntan på det som ännu inte skett.

Hur?!

Och du då:
du som också en gång fick det allra första andetaget
andat in i dig
när du blålila och skrynklig
för första gången upplevde din egen hud
och inte hade ett uns bestämmanderätt
över bära eller brista.
Din mors kärlek
så obarmhärtigt otillräcklig
just då.

Barnmorskan
Läkaren
eller din far
Ingen
kunde i den stunden
vara annat än hjälplös.
Alla kunde bara hoppas
att just du skulle bli andad.

Tar du det för givet nu,
andetaget
när du tror det hör till dig?
Är du en sån som suddar miraklet
låtsar dig hjälplös
och glömmer din storhet?
Är du en sån
som gömmer sig bakom
kompromissernas skyttevärn
så du kan låtsas ha någon slags känsla av kontroll
trots att du inte ens kan bestämma över
ditt första
eller ditt sista
andetag,
och knappt över något däremellan.

Inte ens mitt i natten upphör du
att bli andad,
inte ens i djupaste koma!

Så tror du att du har något att komma med?

Eller är du
möjligtvis
en människa
som lärt sig att buga?
En som lyssnar till sången
som säger:
”Du är jag”
och som inte har en aning om
hur det gick till?

En som till varje andetag
häpet säger:
”Välkommen”
såsom du själv blev välkomnad
en gång
bland blod och fosterhinnor:

andad
av något som ville
Dig.

Den osannolika historien om ett ganska fult halssmycke.

Året är 2016. Jag befinner mig på retreat i Thailand tillsammans med en ganska stor del av den Sangha jag tillhör. Sanghans nav är Vasant Swaha, den andlige lärare jag lyssnat till, inspirerats och lärt av under de senaste åren. Många långa och vackra retreats har jag haft glädjen att ta del av, somliga stunder har varit helt förklarade.

Men något känns inte riktigt bra nu. Jag upplever osunda hierarkier i Sanghan, oskrivna regler som jag inte förstår. Människor som jag spenderat massor av tid med men som knappt hälsar. Somliga verkar mer upptagna av att arrangera blommor som ska stå bredvid Swaha när han möter oss i Satsang än av att se på sig själva. Och så en del som tar för givet att deras position gör dem lite mer värdiga, lite mer ”kompis med Swaha” än andra… Jag saknar att höra Swaha adressera dessa olika beteenden, för de är ju inte speciellt närande för vårt inre växande. Visserligen har allt sin tid, inte alla är beredda att jobba med sig själva på riktigt och behöver ta det i sin egen mognadstakt. Men något i mig känner att det är dags att ta paus från det här sammanhanget, jag behöver något annat. Annan input, fler kloka kvinnor att lära av.

Jag tar beslutet på retreatens näst sista dag: det är dags att släppa taget. Jag känner mig så oerhört lättad, hjärtat sjunger igen efter att ha varit lite för tyst det senaste året. Jag hämtar mina hörlurar och pluggar in dem i min lilla Ipod, väljer någon härligt svängig musik, går ner till en backe och dansar under träden. Jag mår bra, skrattar högt för mig själv över hur fri jag känner mig. Inte ska ett sammanhang runt en andlig lärare kännas som en börda eller en hämsko så som det gjort!

På samma gång är jag inte dummare än att jag vet att precis detta blir min uppgift att titta på. Vad är det som skaver – egentligen? Vad hindrar mig att ta in sammanhanget, varför provocerar det mig? Vågar jag nalkas det? Förstå det genom att lyssna utan att vilja ändra på något? Vi har den värld vi skapar genom våra tankemönster, den förverkligas framför våra ögon millisekund efter millisekund och min värld är mitt ansvar, ingen annans. Jag förstår att lärdomen kommer att svida… men jag är ju funtad så: jag vill verkligen se vad mina bevekelsegrunder består av, vet att de bara är tankegods och behöver se vad tankegodset består av innan jag kan röra mig lite mer otvunget i mitt liv.

Denna stund under träden blir upptakten på en dryg vecka som blir synnerligen lärorik, och smått osannolik. Kanske blir detta inlägg lite långt, men jag tror du kommer tycka det är kul att hänga med mig!

OK. Jag befinner mig under träden i en sluttning i Thailand. Dansar. Är glad! Lite lätt anfådd stänger jag av musiken och pustar. Böjer mig framåt för att hämta andan och får syn på något som ligger dolt nere i marken. Det glänser och jag blir nyfiken, petar upp det och ser att det är en liten glaskula. Så oväntat att den skulle ligga här och vänta på mig! I samma ögonblick som jag tar den i handen inser jag att det här är början på ett spår. Jag kommer att hitta fler kulor. Fråga mig inte hur jag vet detta, det är bara helt självklart.

Efter retreatens slut har jag bokat tio dagar i Chiang Mai, en gammal stad i norra Thailand där det finns massor av Buddhistiska tempel och munkordnar. Jag bor på ett litet trevligt Bn’B, beläget lugnt men ändå mitt i den gamla stan, och kan därifrån utforska Chiang Mai i min egen takt. Jag gillar att ha tid på mig, vill ta saker i mitt eget tempo och på mitt eget vis. På dagarna söker jag mig till de olika templen, beundrar hur fint arbetade de är, hur vackert hantverket är – sniderier, målningar, förgyllningar –  och hur skickligt det är utfört. Jag blir berörd av thailändarnas hängivenhet och den softa kvalité jag upplever, så mycket vänlighet och vackra leenden. Utanför templen säljs sagolika lotusblommor. Men något känns liksom inte riktigt helt, för i templen avbildas bara män. Andligheten, Buddhismen, är deras domäner, här släpps ingen av fel kön in på riktigt! Dessutom är alla de högst aktade munkarna och abbotarna avgjutna som vaxfigurer i naturlig storlek, de sitter i meditationsställning i långa rader i de olika templen. Inte så mycket som en skymt av någon kvinna. Jag letar i hela Chiang Mai och den enda kvinna jag hittar är en staty av Quan Yin – medkänslans kvinnliga Buddha – som vaktar dörren till ett tempel där bara män får gå in. Var är mina förebilder? Var är alla kvinnor??? Jag blir mer och mer förbannad. Känner hela patriarkatet klampa in och ockupera min hjärna. Fan, så vill jag inte ha det! Men något vill bli sett här, något håller mig fången. Det svider och bränner i mina nerver när jag känner vreden koka runt. Gubbjävlar, tänker jag. Ni måste ha monopol på heligheten för att kunna se ner på halva mänskligheten så ni själva ska kunna känna er lite bättre. Buddhistjävlar!
Compassion, my ass!
Typ.

Så vad gör jag? Jo, min vana trogen söker jag upp det ställe som provocerar mig allra mest. Det tempel där vaxgubbarna ser lite extra självbelåtna ut och där vreden blir alldeles rödglödgad i mig! Där sätter jag mig och mediterar. En timme varje förmiddag går jag dit med min lilla kudde, sätter mig på golvet och struntar i alla besökare som vandrar runt i templet. Vänder mig inåt, vill se, vill förstå. Det bränner och glöder i hela mig, det är inte lätt att sitta kvar på kudden! Mitt i Drakens mun har jag satt mig, bara för att jag själv är så intresserad av Drakar.

Jag ser: min egen känsla av ovärdighet. Mitt förakt för mig själv. Min upproriskhet, min besvikelse, min rädsla för att bli dömd, förlöjligad, aldrig tillräckligt bra, aldrig värd att lyssnas till. Min uppkäftighet. Min kompensation för all upplevd litenhet. Min känsla av att vara fel, vara kvinna, inte få vara med i gänget. Besudlad av mitt kön, operfekt. Jag ser mitt förakt för maktens män, min ovilja att lyssna. Min känsla av att vara evigt fången i omständigheternas bur. Känner konflikten mellan att vara mamma och bejaka mitt inre växande. Evigt ovärdig. Samma känsla som jag suttit med i Satsang med Swaha… aha! Jag är på rätt spår! Mästaren finns alltid med oss. Alla har en Mästare i hjärtat.

Patriarkatet är inte något utanför oss själva, det är något vi skapar inombords. Så länge vi klandrar någon annan för den värld vi själva skapar är vi hjälplösa! Först när vi ser vårt eget ansvar i de mönster som håller oss fångna har vi möjlighet att ta del i en annan verklighet. Visst kan du se också hur jag höll de patriarkala strukturerna inom mig, att jag deltog till att upprätthålla dem genom min tankevärld och mina reaktioner på tankarna? Kan du se dina egna? Det är inte så lätt som att bara bestämma sig för att göra tvärs emot, man må in på djupet för då löser strukturerna upp sig själva. De är ju där för att försvara oss mot oss själva, och när vi nalkas dem med medkänsla och värdighet behövs de inte längre på samma sätt.

Jag satt där i templet varje dag. Efter en veckas grillning på glödbädd kändes det annorlunda att komma in i templet.

Plötsligen ser vaxgubbarna vänliga ut, jag känner mig välkommen. Något säger mig att jag gjort ett gott arbete där på min kudde. Jag ser in i de verklighetstrogna ögonen på en av gubbarna som provocerat mig mest och ser bara acceptans, jag hör hit, har en plats. Allt är i sin ordning, allt är som det är och ska vara. Alltid. Jag är förundrad och förändrad. Går runt till andra sidan där en av vaxgubbarna är en avbildning av någon abbot som måste varit typ 300 år gammal när han blev avgjuten för han är lika knökigt böjd och knotig som en gammal tall. Jag sätter mig på huk framför honom… och ser i hans hand: en glaskula!

Den har inte legat där förut, det är jag bergsäker på. Jag ser mig omkring, undrar vem som placerat den där; grön och blank och klar är den. Det är bara jag i templet. Vad ska jag göra nu? Jag kan inte stjäla, men det känns också som att det är ett tecken av något slag. Att neka en gåva är inte heller rätt. Ännu vet jag ju inte vad den gåvan skulle kunna vara, mer än två små glaskulor. Jag tänker att jag har några dagar kvar innan jag ska resa hem, om jag inte får något tydligt tecken någonstans ifrån ska jag lägga tillbaks kulan i gammelgubbens handflata igen. Jag tar den med mig så länge och vet på något vis att spåret leder vidare.

Jag blir fascinerad av den vävteknik som används i regionen, kvinnorna gör superba tyger som intresserar mig. Jag besöker en utställning av en kvinnlig konstnär som har tagit tekniken till oväntade höjder när hon väver in alla möjliga olika element på ett traditionellt vis. Det är makalöst vackert och skickligt gjort, konst på hög nivå. Jag blir intresserad att lära mig mer om tekniken och söker därför upp ett museum i staden som exponerar traditionellt hantverk och kulturella föremål. Jag vandrar runt i de olika rummen men känner inte att det är riktigt så spännande som jag hoppats. Det är däremot svalare än utomhus där det är 42° varmt. Jag dröjer mig därför kvar lite, vilar på en bänk i entrén och ser då ett rum jag inte utforskat. ”Traditional sacred objects” står det på skylten ovanför dörren. Där inne finns allt möjligt skrot exponerat i glasmontrar. Träbitar, pinnar i lustig form, stenar och fågelfötter trängs i utrymmet som vigts till att göra folktron lite mer begriplig. Njä, det är inte för mig, tänker jag. Vidskepelse är inte riktigt min grej. Men på väg ut ur rummet får jag syn på – gissa vad? En glaskula. I montern. Och bredvid glaskulan finns en liten lapp där det står ”A sacred object to keep in your home”. Ordagrant.

Jahapp. Då var kulan som låg i vaxmunkens hand till mig i alla fall… Den ska följa med mig av någon anledning som jag ännu inte vet.

Hettan i stan är olidlig. Munkprocessionerna oändliga. Språket är obegripligt och blir inte mycket bättre när thailändarna försöker sig på engelska. Jag blir trött i huvudet av alltihop. Överallt blåser tomma plastförpackningar och skräp omkring och jag börjar känna att det ska bli skönt att komma hem.

En rynkig gammal man sitter på gatan och tjänar en spottstyver på att gjuta in buddhafigurer i plast så man kan bära dem runt halsen eller i sin nyckelring. Jag har sett sådana tidigare men aldrig sett hur de tillverkas. Jag stannar och tittar en stund. Han är skicklig på det han gör. Tänk så många arbeten det finns! Plasten doftar giftigt när han arbetar med den.

Sista dagen. Det är verkligen olidligt hett i stan! Jag bestämmer mig för att besöka en shoppinggalleria för att leta efter några presenter att ta med hem. Jag undviker helst såna ställen men idag inser jag att någon timme i luftkonditionerat utrymme kanske inte är helt fel. Eftersom jag bor i gamla delen av stan måste jag ta mig över den extremt trafikerade sex- eller åttafiliga väg som går runt den gamla bebyggelsen. Hettan karvar sig in i min hjärna, det känns som den flyter runt. Avgaserna bolmar från tusentals fordon, de kör som galningar och hur i helsike ska jag komma över gatan? Herregud, vad har jag givit mig in på? Med livet som insats korsar jag gatan och når andra sidan, lätt traumatiserad av upplevelsen är jag tacksam över den lilla kant av trottoar som jag landat på, pust! Intill ligger ett tempel, inget av de berömda tjusiga som finns i turistbroschyrerna utan ett oansenligt ett, en liten entré mellan buskar och träd som verkar skugga där inne. Jag noterar det och tänker att det skulle kunna vara en plats att vila på när jag går tillbaks, innan jag måste korsa ringvägen på nytt.

Gallerian är verkligen inget att skriva hem om. Det vore roligare att shoppa i Eslöv.  Så efter en välbehövlig lunch på en rätt ok resturang – sval! – så vänder jag hemåt. Det är en bit att gå.

Avgaserna och hettan är olidliga. Jag travar på längst vägkanten men inser när jag kommer till ringvägen att jag måste pausa och minns templet. Jag letar mig dit, slinker in genom grinden… och plötsligt blir det lugnt och stilla. Ändå är det bara lite träd och buskar som skiljer från kaoset utanför. Skuggan och friden gör så gott! Jag tar av skorna, går in i templet och sätter mig på en bänk precis innanför dörren, dricker vatten och sansar mig. Mina varma fötter är ömma, knöliga och röda i värmen. Det är skönt att pausa. Eftersom det känns som jag fått nog av tempel för en livstid går jag efter en stund ut i trädgården på baksidan, där är friden än mer påtaglig. Skönt att gå här och strosa! Blommor och växter sträcker sig mot skyn under trädens parasoller. Olika mindre byggnader och stupor renoveras av skickliga hantverkare som arbetar var och en med sitt i ett harmoniskt tempo. Här och var flödar lite vatten, ljudet gör mig gott. Jag känner mig tacksam över den här platsen, så fint att jag kunde slinka in här och ta igen mig! Efter en stund går jag tillbaks in och sätter mig på bänken. Ett gäng thailändare anländer, de verkar ha ett bestämt ärende inne i templet. Jag kikar lite runt hörnet från där jag sitter och ser dem sätta sig på golvet framför de upphöjda säten där munkarna brukar sitta. De verkar glada och jag försöker fundera ut vad de gör där; är det någon högtid de ska fira? En abbot kommer in genom en dörr på sidan. Det ser knappt ut som han rör vid golvet, han har oerhört fin energi omkring sig. Det är den första Buddhistmunk jag ser som jag känner kontakt med. Att få en välsignelse av honom skulle kännas helt rätt. Men jag vill inte störa sällskapet som sitter där på golvet, det är ju tydligt att detta är deras stund. Jag tänker att jag kanske kan be om en blessing när sällskapet gått sin väg. Det känns besynnerligt att jag bara för några dagar sedan hade betraktat denne abbot med helt andra ögon än nu, något i mig har öppnats. Något större än könstillhörigheter och gammal möglig religion.

Sällskapet sitter väl där i 20 min ungefär och jag undrar hur lång tid det ska ta för dem att bli färdiga. När jag kikar runt hörnet igen ser jag abboten skvätta vatten på deras huvuden med hjälp av några blad från någon vedartad växt. De bugar, verkar väldigt lyckliga och glada allihop och abboten reser sig och går därifrån. Äsch, tänker jag, vad synd; jag missade honom. Sällskapet försvinner ut genom porten och jag går en sväng i trädgården igen. Har jag tur så råkar jag kanske på abboten här ute. Men nej, det är bara träd, blommor och tystnaden från arbetarnas paus som möter mig. Efter en stund går jag in genom templet igen och bestämmer mig för att donera en peng i den bössa som står längre in. Templet har ju varit en välkommen och högst nödvändig viloplats för mig denna dag. Jag går in hela vägen till bössan och lägger i en ganska ansenlig summa som tack. Tittar upp mot den vackra gigantiska Buddhan som sitter på väggen över bössan och ser… en stor, grön glaskula infogad dess händer! Jag tappar hakan.

Det tar ett tag innan jag satt ihop mina komponenter igen och tar mig ut på trappan, omtumlad av alla upplevelser därinne. Ute på trappan står en av thailändarna från gänget som besökte abboten. Han lyser av glädje och håller något i handen. Jag hälsar på honom, omtumlat lycklig själv, och sträcker mig efter mina skor som jag lämnat på trappan. Han säger något till mig på thai och sträcker handen mot mig. I hans hand ligger några små kristaller. Han tar en av dem och ger till mig. Jag ser frågande på honom. Då förklarar han på enormt svårbegriplig engelska samt en dos kroppsspråk att vattnet som landade i hans huvud när abboten stänkte blev till dessa kristaller, han insisterar på att det är ett mirakel. Han vill nu att jag ska ha en av dem som en välsignelse och ger sig inte förrän jag tar emot den.

Kristaller av vattendroppar? Bogus? Antagligen. Men det spelar faktiskt ingen roll för mig, för hela cirkeln är sluten med detta: jag har äntligen slutit fred med såväl Buddhismen som med religiösa män och känner inget behov av att bli erkänd av någon. Jag fick min välsignelse trots allt! Det känns som en bekräftelse på att jag kan vila i mig själv, att jag har det jag behöver av såväl klokskap som tålamod, tillit och kärlek inom mig när jag tonar in och respekterar mig själv på djupet. Min längtan efter sanning och kärlek leder mig rätt, jag kan lita på den mest av allt, alltid. Utan den är jag ingenting.

Den lilla kristallen vilar i min hand. Hur ska jag göra för att inte bli av med den? Hur ska jag kunna befästa dess betydelse för mig så jag inte glömmer?

Jag tar den till den där mannen som satt på gatan och gjöt in Buddhafigurer i plast. Ber honom gjuta in kristallen till mig så jag kan bära den runt halsen i en kedja, min egen personliga Mala. En Mala som påminner mig om vad som verkligen är viktigt och som hjälper mig hålla kursen.

Han tittar på mig och plirar med ögonen. ”Det gör jag helt gratis” säger han och börjar tillverka mitt smycke.
Men han fick såklart en rejäl peng av mig som tack.

Du ser resultatet på bilden till inlägget, samt de glaskulor som blev mina vägvisare; den ena kom från marken under träden, den andra från vaxabbotens hand.

May I be granted wisdom to listen to my inner guide and with the courage to follow. May all be guided towards their inner Master.

And may this blogginlägg vara inspirerande för en eller annan som hittar hit.

Peace!
Poonam

 

 

 

 

Med ålderns rätt – eller med rätt ålder?

Jag sitter på bussen där de oundvikliga eviga bildskärmarna flimrar, exponerandes en pyttipanna av information, underhållning och nyheter i snuttformat som någon tycker vi ska engagera oss i. Jag upplever dessa skärmar som väldigt stressande, de slukar min energi, pockar på uppmärksamhet och det kräver ansträngning att låta bli att titta. Det hade varit skönt att kunna vila lite från alla intryck ibland, jag tycker det blir svårare och svårare att vara ute i samhället för jag känner att jag inte är konstruerad för den sortens stress.

Ett av de snabba nyhetsinslagen på skärmen visar två möjliga alternativ till ny ledare för V, eftersom Jonas Sjöstedt nyligen meddelat att han avgår. Där är hastiga bilder av två kvinnor, minns inte ens deras namn, som visas parallellt på skärmen. Den ena kvinnan är ung och energisk, med ett kroppspråk som visar framåtanda och en viss aggression, hon vill övertyga någon om att hon har rätt känns det som. Den andra kvinnan är äldre och har huvudet en liten aning vinklat på sned, hon verkar säga med sitt kroppsspråk att hon inte är farlig att lyssna till, hon skjuter mer ur underläge tycker jag mig uppfatta, utan att egentligen ha en aning om vem kvinnan-med-huvudet-lite-på-sned är. Men det är inte V’s möjliga nya ledare jag tänker skriva om här.

Är det någon mer än jag som tänkt på kroppsspråket hos en del kvinnor i en lite äldre generation? Jag gör själv precis som V-kvinnnan ibland, har jag märkt; lägger huvudet en smula på sned när jag talar eller lyssnar till någon. Vill inte provocera, försöker göra den jag talar med trygg, liksom, för då avstår förhoppningsvis personen från att kritisera mig.

För jäklarns vad kvinnor har blivit kritiserade! En äldre generation kvinnor är uppvuxen med att inte tas på allvar av samhälle och familj, men har levt med en längtan i bröstet att bryta sig ur strukturerna allteftersom kvinnors rättigheter började bli mer lagstadgade och – i alla fall på pappret – självklara. Våra mammor som ju var de som på allvar började förstå charmen med pulvermos, för med pulvermos och konserver i skafferiet tog inte matlagningen så lång tid och ändå kunde familjen få mat på bordet efter att våra mödrars arbetsdag var slut. Arbetsdagen fortsatte ju hemmavid och en gnisslig man ville fortfarande bli serverad som vore han gäst sitt eget hem. Så hurra för pulvermos, liksom! Och med rätt kroppsspråk kunde de värsta konflikterna undvikas. För det gällde att vara smart för att både överleva och Leva.

Som genom ett trollslag plockar vi ju upp de värderingar våra föräldrar har, även om de späs ut med andra erfarenheter vartefter vi mognar, så vare sig vi vill eller inte så har vi hemmet i bakfickan konstant. Som kvinna lärde sig den äldre generationen att manipulativt skjuta ur underläge eller bli överdrivet aggressiv för att höras. För det var ju männen som skulle höra oss, annars skulle aldrig någon förändring ske. (Synar man det hela i sömmarna ligger det ju ett enormt mansförakt bakom beteendet: mängder av projektioner där alla är fångna i sina roller… men det är en annan historia.)

Numera är ju manegen bättre krattad för kvinnor, vilket innebär att kvinnor lika ofta adresserar såväl män som andra kvinnor i sitt yrkesliv, och det är män som numera kan befinna sig såväl under som över på den sk karriärstegen. Kvinnorna är inte männens sekreterare längre utan är mycket mer likställda, även om en hel del jämlikhetsarbete kvarstår. Men kvinnor har på kuppen fått ett nytt, direktare språk, så som den yngre V-kvinnan. De är inte lika ifrågasatta längre. Spelreglerna har ändrats, inte minst därför att kvinnor möter andra kvinnor i olika positioner på jobbet. Kroppspråket förändras. Unga kvinnor idag har äldre generationer att tacka för att de slipper lägga huvudet på sned för att få höras.

Men villkoren ändras konstant: de kommer också att åldras, tiden kommer springa om dem så småningom.

Och här är då jag, 60 år och med en bakgrund på scenen. Jag, som av någon obegriplig anledning format mitt liv efter högst egna spelregler, som gått min egen väg. Visst har jag både lagt huvudet på sned och fått slåss med gubbar som varit i bestämmande position men mest av allt har jag struntat i dem. Det var inte för att vinna som jag ville arbeta, jag ville skapa. Och jag skulle inte velat ha någonting annorlunda. Jag är så oerhört tacksam över mitt liv, det vill jag verkligen understryka innan jag fortsätter.

Jag är löjligt kreativ och har ett stort behov av att använda alla mina sinnen. Är sensitiv som en fjärilsvinge efter all inre expansion, har blivit intuitiv, inkännande. En god lyssnare, en person som vill se människor när jag kommunicerar med dem och som inte gillar för mycket stök, kallprat, skvaller och blablabla. Jag, som blir trött av att sitta på en buss med flimmerskärmar. Som tror att människor menar det de säger men ofta ser motsatsen i det de gör. Som inte är anpassad efter teknologin som man ska anpassa sig till, men som snabbt ser lösningar på det som andra uppfattar som problem på ett sätt som inte alls liknar det gängse. Jag som orädd prövat gu’ vet allt genom livet, fått erfarenheter som de flesta inte kan stava till och som har kvar min upptäckarlusta och nyfikenhet som en glad hundvalp i bröstet. Och vid 60 år… är jag för gammal! Min bakgrund går inte ens att fylla i på de formulär som ligger till grund för arbetsansökningar numera. De mallar som finns är för snäva och de arbetsgivare som själva befinner sig i gängse fåra kan inte ens föreställa sig att någon annan erfarenhet skulle kunna vara värdefull. När upphörde förresten ålder vara en resurs i samhällelig mening? Jag är dessutom en sån som tycker man ska läsa och svara på brev och mail, sätta sig in i vad någon frågar om och inte bara strunta i människor. En utdöende art, verkar det som.

Jag känner det som jag har någon slags dyslexi inför de värderingar som finns, inför mycket (men inte all!) teknologi, inför avsaknaden av kontakt mellan människor. Det är som att jag inte förstår världen. Jag spelar i en annan tonart, är ett annat instrument. Vad gör jag här, ens? Måste man kunna leva med flimmerskärmar på bussen trots att hela jag känner hur destruktivt det är? Vad gör vi med varandra, egentligen?

Med tanke på hur galet snabbt allt accelererat omkring oss kan jag inte annat än tycka synd om den yngre generationen. Om det fortsätter såhär kommer de bli omsprungna vid 40 års ålder av en galen värld som skenar förbi dem som en hästkapplöpning på crack. Vem ska bry sig om dem? Vad ska de syssla med när mobiltelefonerna är omoderna och teknologin givit oss en än mer obegriplig värld, full med robotar man kan tala med i avsaknad av en människa och alla arbetsuppgifter blivit meningslösa? När språket blivit så urvattnat att det inte längre är användbart och ingen orkar lyssna färdigt på vad någon annan egentligen säger.

Själv ser jag fram emot en pension på lite drygt 9000:-. Före skatt.

Då har jag ändå sparat dryga 7 miljoner åt samhället genom att arbeta med mig själv istället för att göra som de flesta andra. Läs om det i inlägget ”Diamanter och dammråttor” HÄR

Läs mera om åldrande och samhällsekologi HÄR