Tankar om 2023

Fyrverkerierna har slocknat. Ett nytt år har fötts. Såhär på nyårsdagen brukade jag och ungarna, när de var små, gå och samla ihop raketer som låg och skräpade i parkerna i Malmö efter nyårsfirandet, det var roligt för vi gjorde det tillsammans. Det var vår egen tradition och det är roligt att minnas.

På sociala medier såhär års är det nedlusat med önskningar om fred och allt trevligt man kan önska sig av det nya året. Där är böner från olika religiösa inriktningar, alla vackra och välmenta. Vi människor vill varandra väl i grunden, inte snack om saken. Men alla dessa böner och förhoppningar, vad har de egentligen lett till?

I tusentals år har människor älskat, fött barn, skapat traditioner, tagit hand om sina familjer, krigat och härjat för att tillskansa sig mer makt eller egendom, försökt följa religiösa rättesnören, bett till någon obegriplig gud om att lyckan ska komma flygande och att farsoter inte ska drabba någon. Men de bönerna vet vi ju inte har funkat. Vi beter oss fortfarande som idioter.

Är alla goda önskningar bara en tom tradition? Hur skulle vi kunna ge dem betydelse på riktigt?

Så tänker jag på alla som ljuger och smusslar, som låtsas som de är oskyldiga eller som tycker de rent principiellt har rätt att göra som de gör för att de tillhör någon kyrka, regering, klass eller familj. Jag tänker på var man får lära sig att ljuga och nog måste svaret vara att vi lär oss det i våra hem. Av dem som ska vara våra förebilder.

Tänk om man som liten hade föräldrar som inte skämdes för att säga som det är? Som kunde erkänna sina misstag och som tog konsekvensen av sina handlingar. Eller tänk om man som liten fick följa med sin krisande förälder till en bra terapeut och lyssna till samtalet och sedan kunnat fråga mamma eller pappa om det som sagts. Tänk om vi slutade skämmas över att göra fel, allihop! Så vi inte behöver smussla och ljuga för dem vi älskar. Tänk när vi värderar varandra så högt att vi är trygga i tillit! För det säger ju en hel del om relationens kvalité om vi känner att vi måste smussla med något vi gjort inför den andre, den som vi kanske valt som livspartner och förtrogen.

Att bli ljugen för innebär att någon annan sätter en som domare, vare sig det stämmer eller ej. Man blir den som den andre måste akta sig för. Det gör ont. Om man går omkring och är rädd för sin partner blir det inte mycket kärlek kvar att bygga på. Vad är det i ditt liv som gjort att det är så svårt att känna tillit?

Så vad är det jag försöker säga med det här blogginlägget? Sluta be, sluta tro. Ta reda på dina egna bevekelsegrunder. Stå upp för dina handlingar. Säg förlåt. Välj tillit. Älska och hedra din nästa, älska och hedra dig själv. Skoja, sjung och busa med dina barn och med din älskade. Lär dig själv att vara sann, lär dig lita på dig själv. Känn när det skaver. Ta reda på varför. Ducka inte för obekväma sanningar. Säg som det är. Och säg bara det du faktiskt menar. Låt dina handlingar reflektera dina värderingar.

Då kan vi göra lite skillnad för varandra.

Gott nytt år!

Ta kontrollen… om du kan!

Jag trodde minsann att jag skulle få ta tåget till huvudstaden för att fira jul tillsammans med nära och kära, men så blev det inte. Istället har jag kommit fram till att mänsklighetens bästa upptäckt inte var elden eller hjulet, utan nässprayen… tack och lov för den! Jag har förstås haft årets tvärförkylning, snorat och hostat och varit ostadig på benen och snällt fått foga mig i detta, så familjen har inte alls fått de kramar de behöver – och inte jag heller, för den delen.

Man gör såklart vad man kan för att det inte ska bryta ut. Äter bra. Mediterar. Tar echinacea eller nåt annat som hjälper immunförsvaret. Men till syvende och sist är man rätt hjälplös. Och så har det varit hela livet, för vem är det som styr, egentligen? Det är i alla fall inte ”jag”!

När ett barn föds håller hela rummet andan. Det är inte alls självklart att barnet ska ta sitt första andetag, nu är barnmorskor, läkare och föräldrar hjälplösa. Barnet själv kan inte heller påverka om livet ska ske eller ej. Men så plötsligt… blir barnet ”andat”! Något vill att just detta barn ska leva och gå på jorden, möta andra människor, lära av sina gärningar, bidra och njuta av det naturen har att bjuda. Men det är okänt vad det är som gör att ett barn börjar andas. Ingen vet. Men ändå händer det. Det hände dig din allra första stund i livet när du blöt, blodig och omtumlad mötte ljuset och människorna utanför mammas kropp. Makalöst.

Det finns faktiskt mycket lite som vi kan påverka. Hjärtat slår. Andningen kommer och går. Maten smälts i mage och tarmar, näringen tas upp och distribueras till våra celler, helt konkret omvandlas energin i maten till våra tankar. Hamnar man i koma fortsätter kroppen fungera, utan att ”du” är där. Hur i all världen går det till?

Dessutom kommer vi utrustade med alla de primitiva reflexer jag skrivit om tidigare, de som gör att en bebis upptäcker sig själv och sina inneboende förmågor och gradvis lär sig styra sin kropp. Men det är inget spädbarnet ”gör med vilje” utan det är en gåva. Livets gåva till sig själv.

Hur kan man inte falla på knä inför livet och sig själv när man inser storheten i detta?

Jag låter mig ofta uppleva mig själv bortom ord och förklaringar. Då upptäcker jag kroppen och omvärlden som att det är något jag ser och känner för första gången, bortom intellektet. Då får jag istället kontakt med en annan sorts ursprungs-intelligens som ligger långt bortom ”kontrollen” där jag såsom ett spädbarn förstår genom att uppleva. Jag tycker så mycket om det! Det är lekfullt, spännande, levande, tillåtande och vackert. Där är det dessutom omöjligt att vara ett offer. Till och med en kalasförkylning kan upplevas så! Jag kan lova att det är bra mycket mera givande än att försöka streta emot.

Att hindras i det man brukar göra kan vara en port till ny förståelse. Jag är ju i grunden dansare och koreograf, så jag gillar min kropp i rörelse. Men när jag var gravid fick jag foglossning och kunde inte träna som jag brukade. Magen växte och smärtan i bäckenet med den. Då upptäckte jag att jag kunde upptäcka andra, via deras rörelser, och jag tror den tiden blev då jag lärde mig mest om koreografi! Jag minns jag satt på bussen och iakttog andra människor och funderade på hur det skulle kännas att anamma deras rörelsemönster, deras hållning, andning, rytm och speciella sätt att möta jorden med sina fötter. Jag upptäckte att varje människa har sin egen inre ”känsla” och att jag kan komma i kontakt med den genom att helt enkelt leva mig in i deras rörelser. Att låta ”dem” leva ”mig”. Jag behövde inte ens röra mig själv, det räckte med att jag upplevde den andre så uppstod en ny känsla i mitt inre ”fält”. Detta är en egenskap jag har glädje av konstant, både när jag arbetar med människor på scenen eller möter klienter i sessioner.

I vardagen kan jag också använda mig av det sinnelaget. Ibland när jag färdas någonstans kan jag på skoj tänka att jag istället är på ett annat ställe genom att bjuda in en annan kroppskänsla än den jag tar för given. En tågstation kan då ligga i Holland istället för i Skåne, eller så går motorvägen mot Lund istället i Grekland.

Ju mer jag ger upp kontrollen över mig själv och tanken att jag kan styra desto mer öppnar sig världen för mig. Tanken att ”jag måste ha kontroll” hindrar bara livet från att flöda. Tacksamhet och nyfikenhet öppnar istället livet på vid gavel.

Livet händer ju hela tiden, av sig själv.

Andlighet: konsten att buga inför livet

Det är inte så lätt att förklara vad förkroppsligad andlighet är utan att hamna mitt i de tusentals projektioner som bara ordet ”andlighet” innebär. Det är sorgligt att religionerna har tagit andligheten som gisslan! Inte konstigt då att det är så obekvämt att låta sitt sårbara, levande hjärta buga inför livet. Vaddå ”buga”, undrar ni kanske?

Vi är inte så benägna att buga här i väst, de flesta ser gesten som ett nederlag eller som förljugen underdånighet. Något man tar till för att blidka någon annan. Eller en show-off för att visa hur helig man är. Kanske en kulturyttring, oftast från någon religiös tradition man helst inte vill förknippas med. Religionens olika traditioner är ett sätt att skapa samhörighet: ”vi vet hur man gör och de som inte gör rätt är inte en av oss”. Fullt mänskligt, vi behöver våra sociala sammanhang, trygghet med vår grupp. Regler, etik och moral behövs för att vi ska kunna leva nära varandra. Men det har inte speciellt mycket med andlighet att göra.

Det är lätt att tro att andlighet är någon slags flykt. Och visst, andlighet kan missbrukas precis som allt annat. Det går alldeles utmärkt att lära sig meditera så det blir tomt i skallen och hamna i alla möjliga fantastiska tillstånd. Det är fullt möjligt att lära sig alla ”de andligt rätta svaren” och använda sig av dem som ett försvar mot omvärden. Det går att göra Inquiry från huvudet och tro att de insikterna gör skillnad. Det går att dansa sig i trans, att andas så man blir hög, det går att kommunicera med högre väsen, ta emot teachings, ha visioner, minnas tidigare liv… jag har erfarenhet av allt detta. Det låter ju häftigt och det som varit bra är att de sortens upplevelser ruskar om, luckrar upp ens världsbild och därmed de försvarsmurar man byggt upp.

Men sen då?

Inget av allt det har något som helst värde om man inte kan vara med sig själv, här och nu, mitt i livet. Om andlighet används som en flykt från vardag, verklighet, kroppslighet så är den inte värd ett dyft. Andlighet är inget man kan lära sig, det är något som pågår. Hela tiden. I kroppen. I din kropp, i ditt ande-tag, i ditt blodomlopp. Livet lever, konstant. Din kropp är en förutsättning för att uppleva det, inte något att fly ifrån!

Det kan vara ruskigt obekvämt att vara människa i en kropp. Allt kroppen hittar på, utan att man ens har bett om det… hjälplös är man, tvingad att leva i denna köttkostym där tankar skapar stress, livsstil skapar sjukdomar, familjen kräver uppoffringar man inte är beredd att ge men gör ändå, ständiga kompromisser där den miljö man har runt sig är allt annat än fridfull och livsbejakande… hur tusan GÖR man?

Pröva att buga. Kan du det? Jag gissar att du, i likhet med mig när jag provade för första gången för många år sedan, möter ditt uppkäftiga ego som inte vill kröka rygg inför NÅGON! Då kan du ställa dig frågan: vad är jag så rädd för? Vad väcker denna kroppsposition i mig? Tusen svar kommer du nog att finna, om du tillåter dig att stanna kvar med pannan mot marken. Vem eller vad ska besegra dig? Vad är underkastelse? Vad är det att ”segra”, vad är det att ”förlora”? Vad händer om du ger upp kampen, helt enkelt?Vilka värden vill du hedra med ditt liv?

Livet sker, det lever. Så småningom, när man är trygg med sin rädsla och försvaren luckrats upp, kan du märka att den du bugar för är dig själv. Ditt eget liv, din ande.

Kroppen! Den vet. Låt den tala, även om den talar med väldigt små och ovanliga bokstäver. Lär dig dess subtila sätt att ständigt kommunicera. Vi har levt i tron att huvudet är regenten och glömt bort att kroppen är allt! Kroppen vet allt, den innehåller allt, den är ditt allt, din älskade, din bostad, ditt hem här på jorden. Flytta in, vet jag!

Det hjälper att kröka rygg. Man mjuknar. Lär dig buga, för det gör gott.

Glutamat och GABA: gas och broms i hjärnan

Att förstå lite om hur ens hjärna fungerar är enormt värdefullt och viktigt – man får lite större medkänsla för sig själv och behöver inte bli arg när man handlar irrationellt, destruktivt, instinktivt. Man är inte ”sin hjärnas slav” längre, utan kan utveckla ett sundare förhållningssätt till livet.

I vårt moderna samhälle där snabba kickar ger snabba cash finns det många som vill sko sig på att utnyttja våra olika svagheter, och att mat inte alltid är så nyttig är vi nog överens om allihop! Därför handlar dagens inlägg handlar om hjärnans ”gas” och ”broms” och hur vi kan påverka detta med vad vi äter.

Glutamat är en smakförstärkare och tillsätts ofta i halvfabrikat, i buljong och i viss resturangmat. Glutamat gör att maten smakar mer, men substansen ska inte överdoseras. På innehållsförteckningen i olika produkter benämns det numera ”Maltodextin” eller ”jästextrakt” eftersom Monosodiumglutamat, eller MSD, inte har så gott rykte. Så man benämner det med något annat namn som folk inte känner igen som något negativt, trots att det rör sig om samma substans.

Glutamat ska dock finnas i våra kroppar och hjärnor, i rätt mängd. 

Vanligt gluten finns i vetemjöl, det gör så brödet blir sådär mumsigt segt och eftersom det säljer tillsätts ofta extra gluten i bröd. Gluten omvandlas sedan via matsmältningen till glutamat. Glutenintolerans har väl alla hört talas om, men att gluten påverkar mycket mer än magslemhinnan visste i alla fall inte jag förrän ganska nyligen.

I våra hjärnor sker komplexa processer. Olika signalsubstanser ska samspela. Glutamat är en sådan signalsubstans och den ska samspela med en annan substans som kallas GABA. Detta sker i kopplingen mellan hjärnans nervceller via laddningen i dess neurotransmittorer: det bildas ”vägar” i hjärnan som skapar reaktioner i kropp och psyke: ”neurons that fire together, wire together” som hjärnforskarna brukar uttrycka det. Det är en omfattande vetenskap som vi inte behöver gå in på här, men jag vill belysa hur glutamat och GABA samspelar, och vad som händer när det blir för mycket glutamat i nervsystemet.

Glutamat kan beskrivas som en positiv laddning, GABA som en negativ laddning. Vore kroppen en bil vore den ena ”gas”, den andra  ”broms”. De ska balansera varandra. När det blir för mycket glutamat reagerar hjärnan med överdriven aktivitet: oro, rädsla och stress. GABA behövs för avslappning och god sömn. Glutamat ska ovandlas till GABA i hjärnans neurotransmittorer och detta sker av sig själv. När detta är i balans reglerar kroppen sig själv på ett harmoniskt sätt. Men ibland kan balansen bli sned. 

Det finns olika anledningar till varför halten av glutamat blir förhöjd, en av dem är uppväxtmiljö och hur hjärnan påverkats av den (se tidigare inlägg om sk Primitiva Reflexer). Även kosten spelar in. Den unga hjärnan är formbar och mycket sensitiv. Uppväxtmiljön skapar vissa synapser (=kopplingar) i hjärnan vilka är direkt sammankopplade med signalsubstansernas förekomst. Forskning finns där man t.ex. ser ett visst samband mellan glutamat och ADHD / Autism. Numera får man inte tillsätta glutamat som smakförstärkare i barnmat eftersom den påverkar hjärnans utveckling negativt; barnet blir oroligt och stressat och sover dåligt.

Men det är ju inte bara barn som påverkas av gluten och glutamat i kosten, utan såklart påverkas man även som vuxen. Upplever man oro och utsatthet kan det vara bra att hjälpa kroppen balansera glutamathalten genom att tänka lite på vad man äter. Att reducera både gluten och glutamat i kost kan vara till hjälp, kanske t.o.m. pröva att helt utesluta produkter med mycket vitt mjöl och prefabricerad mat en tid. Även om man inte reagerar i matsmältningsorganen av gluten betyder inte det att kroppen och hjärnan gillar det.

Socker kan också spela en roll i dramat, för att inte tala om sötningsmedel, speciellt aspartam.

För att omvandlingen från glutamat till GABA ska kunna ske behövs vitamin B6 (vitaminen finns i animaliska livsmedel, potatis, baljväxter, frukt, bär och spannmål). Det finns också möjlighet att öka GABA via kosten; det finns naturligt t.ex.i klarifierat smör (= Ghee), då som smörsyra. 

Om du upplever oro, sömnsvårigheter eller splittring kan det vara en god idé med ett tillskott av GABA och ev även vitamin B6, (gärna tillsammans med magnesium, som vi ofta behöver komplettera lite med eftersom många får i sig otillräckligt med magnesium via kosten). Det finns GABA i tablettform, men tala med din läkare först. Det ska inte krocka med ev. andra mediciner du redan tar.

Något som också spelar in är mage och tarm. Syrade grönsaker, Kefir, fermenterad mat hjälper tarmen att hålla sig frisk. Mycket av hjärnan sitter i magen, har det nyligen visat sig. Det finns mycket man kan göra för att hjälpa sin hjärna stressa ned.

Det är ju bra att lära sig tycka om sådant som kroppen tycker om, det behöver verkligen inte betyda tråkig mat eller asketisk livsföring, tvärs om. Man behöver bara läsa på förpackningarna och välja klokt.

Men Livsmedelsindustrin skor sig mycket och gärna på vår fallenhet för de smaker som är beroendeframkallande. De lär inte jubla över medvetna konsumenter!

Another Self

Av en slump hittar jag Netflix-serien ”Another Self” och börjar slötitta. Det blir snart långt intressantare än jag hade trott, även om själva serien kanske inte är något mästerverk.

För att ni ska förstå varför det här blev intressant för mig behöver jag berätta att jag flyttat galet många gånger i mitt liv. Jag tror jag är någon slags nomad… men det börjar bli slitsamt, även om jag faktiskt tycker det är jättekul att byta boendemiljö och sammanhang. Jag har ofta undrat varför det är så viktigt för mig att dra vidare, utan att hitta några egentliga svar. Dessutom känns det åter som det börjar dra ihop sig till flytt.
En annan sak jag ofta lagt märke till är att jag blir bortglömd eller ignorerad. Det är som att det jag kan bidra med inte blir hörsammat, arbetsgivare svarar inte på mail, information ges till andra men jag glöms bort, jobb jag är kompetent att utföra på ett värdefullt sätt går mig förbi… listan kan göras längre. Jag har envisats med att tänka att ”om jag har något vettigt att komma med så kommer det hitta sitt naturliga sammanhang”, men det verkar sitta något i vägen. Och jag är dessutom bra på att göra mig osynlig när det behövs. Ibland har jag själv förbluffats över den förmågan.

Nu tillbaks till Netflix!

En central del i serien handlar om sk Family Constellation, en metod för självkännedom som jag också använder mig av ibland, både för egen del och när jag har klienter på session. För min personliga del har det funkat bäst när jag får använda mig av symboler och själv känna på vad som händer, men här i serien handlar det om den traditionella varianten där man använder sig av representanter för att förstå på vilket sätt avlägsna händelser i ens familjesystem kan påverka livet och vardagen långt mycket senare i tiden. Ibland har jag fått gå in som representant när metoden varit ett verktyg på någon terapivecka där jag antingen deltagit eller varit assistent och lärt mig lita på de impulser som dyker upp. Det är förbluffande att se hur tydliga de mönster är som formar vår verklighet! Även när man går in i en konstellation som representant för någon man inte vet ett enda dugg om så reagerar ens kropp och energifält väldigt tydligt, helt bortom intellektet.

När jag tittar på konstellationerna som görs i serien slår det mig att mitt flyttningsmönster kanske har förklaringar i tidigare generationer. Men hur? Ofta handlar det om sådant som blivit dolt, glömt, omgärdat med förbud att tala om. Det kan handla om aborter, självmord, dödsfall, skamfyllda handlingar, galenskap, adoptioner, krig, smärta…

Jag gräver fram min farmors gamla släktforskningspapper och kikar lite extra efter uppgifter om mitt judiska påbrå. Min farfars mor var judinna och jag vet att det präglade familjen oerhört under kriget, min farfar var livrädd att Nazisterna skulle tåga in i Sverige och det judiska rötterna skulle döljas så långt det över huvud taget var möjligt. Min faster blev ultrakristen som konsekvens, jag förstod när hon dog och jag fick rensa sju (yes: sju!) biblar från hennes bokhylla att det var en reaktion på detta: kristenheten blev hennes sätt att skapa en skyddsfasad för familjen och för sig själv.

I pappren finner jag namnet på min farmors mor, Ida Adamsky, och så småningom lyckas jag också hitta namnet på hennes mor och far. De kom från Polen någon gång i början av 1800-talet och fick så småningom skriva till kungen för att få bli svenska medborgare. Då hade de bott i Sverige minst 25 år… Paret fick fyra barn varav Ida var det yngsta. Och som de flyttade runt! Hur många olika adresser bodde de på? På några få år blev det tretton flyttar…! Vad drev dem att flytta som de gjorde? Jag läser vidare på nätet om hur judar hade det i Sverige på den tiden och det är en lång räcka berättelser om förföljelser, hån och hat som tvingat dem flytta från plats till plats.

På något sätt fann min farfars far Hugo och Ida varandra, de gifte sig och satte gemensamt bo i Stockholm, men under loppet av fem år flyttar de minst lika många gånger. Och så hittar jag något jag inte hade en aning om. Min farfars far och farfars mor fick två söner, Artur och Carl, vilka båda varit välkända, inte bara av oss i familjen utan även internationellt eftersom de drev ett av Sveriges främsta boktryckerier och var oerhört duktiga grafiker. Men det jag hittar som ingen någonsin berättat är att det fanns en liten syster, Vera Margareta. Hon dog blott 4 månader gammal och var den som kom först!

Något i mig hittar sin plats, jag känner det tydligt när jag ser sambanden. Det eviga sökandet efter sammanhang och ”min flock”. Känslan av att bli ignorerad, bortglömd. Instinkten att jag inte ska stanna för länge på en och samma plats, jag måste vidare. Förmågan att göra mig osynlig eftersom det kan vara farligt att synas… mina judiska rötter!

Jag ska nu ge Vera Margareta sin plats i vår familjs historia. Jag har skrivit till Judiska församlingen i Malmö och bett få delta i en gudstjänst så jag kan hedra de delar av mitt arv som jag velat vända blicken från. Det är inte helt självklart att man får komma, de står under konstant hot och säkerhetskraven är rigorösa. Men jag hoppas att på mitt vis kunna få sluta fred med den familjegren som under min uppväxt var så svår att leva med. Ur ett litet barns perspektiv var den delen av släkten faktiskt inte riktigt kloka!

Men att förstå lite av vad de faktiskt gick igenom har varit väldigt viktigt och kommer bidra till en ny sorts inre frid som tidigare inte varit inom räckhåll.

Idioti

Av en händelse plockar jag upp en liten bok av Sara Lidman som heter ”Varje löv ett öga”. Gråtande läser jag om hur USAs besprutning av träden under Vietnamkriget gör människor missbildade och att det inte kan växa något där på många år. Sedan lyssnar jag till ett Sommarprat med Hedi Friedl som överlevde förintelselägren i Auschwitz och Bergen-Belsen.

Plötsligt känns det så svårt att vara människa. Hur är det möjligt att vi kan göra så fruktansvärda saker med varandra?

Har världen blivit ett uns bättre av att med våld försöka eliminera sådant som stör? Blev någon enda Nazist lyckligare av att sex millioner judar dog? Finns det ett enda krig som utfallit lyckligt? Hur kan någon tro att det är rimligt att lösa en konflikt med mer konflikt? Vem blir glad av att åsamka andra lidande?

Och Gud, då? Har världen blivit ett dugg bättre eller rimligare att leva i av att människor ber, går i kyrkan, får syndernas förlåtelse på några minuter? Har någon teistisk religion gjort ett dugg för att skapa en värld där människor frodas och mår bra?

Vem blir lycklig av att peka ut någon annan? Det enklaste i världen är att mobba eller tala illa om andra människor. Det är motsatsen som kräver intelligens. Men vår skyldighet som medvarelser är att sträva efter ett intelligentare, vänligare, nyfiknare liv. Mänskliga skyldigheter tror jag skulle göra mer nytta än mänskliga rättigheter.

Det enda som någonsin gör någon skillnad är och förblir medvetenhet. Inre arbete. Meditation. Förmågan att integrera sina smärtpunkter på ett sådant sätt att de inte påverkar andra människor. Äga sina projektioner. Att nyfiket intressera sig för vad det är som skaver och varför det känns som att flykt eller distraktion är den enda möjligheten att göra något åt saken. Att bli vän med sig själv istället för att kräva att omvärlden ska förändras. För det gör den ju inte. Gillar jag inte utsikten får jag flytta på mig, för utsikten kan inte klandras. Oftast förändras utsikten med insikt.

Ju mer bekant man blir med sin inre värld desto tydligare blir att när man skadar en annan så skadar man sig själv. Så småningom blir det ren självbevarelsedrift att ta hand om de egna irritationsmomenten, smärtpunkterna, fördömandena.

Inquiry är ett av de bästa hjälpmedel jag har funnit för detta. En Inquiry som verkligen öppnade mina ögon var den här:

Berätta för mig hur och när du dömer/bedömer andra.

Berätta för mig hur det känns när du dömer/bedömer andra.

Är du redo att acceptera andra precis som de är?


När jag upptäckte att det faktiskt gjorde ont i mig när jag bedömde någon annan och att jag faktiskt gjorde det hela tiden blev det lättare att välja ett annat förhållningssätt. För jag vill ju inte gå omkring och ha ont hela tiden. Men den smärtan krävdes mycket stillhet och närvaro att ana att den ens fanns. Den var väl dold under strategier och inre rökridåer.

Tänk om någon lärt mig om detta när jag var liten! Så mycket lidande jag hade besparat mina barn, mina kära, mina medmänniskor och mig själv…

Nog vore detta något som borde finnas med i varje skolplan?

Inre ledarskap: riktning, vilja.

I mitt förra inlägg började jag skriva lite om primitiva/spädbarnsreflexer och hur detta öppnat mina ögon för en hel rad olika aspekter kring våra förmågor och även kring det sätt vi upplever världen. Nu har jag gått två moduler på den kurs jag där beskrev och vill gärna dela med mig lite om de insikter som kommit. Och om du tycker det är bra att fler blir insatta i det jag skriver om här på bloggen blir jag glad om du delar mina inlägg! Det är inte så många som hittar till min blogg, men det jag skriver skulle kunna vara till glädje för många.

Så vad har då vilja, riktning och inre ledarskap för samband med spädbarnets reflexer? Och hur spelar det roll för vårt vuxna liv?

När ett barn utvecklas från foster till baby och sedan inleder den makalösa utveckling som den första tiden i livet innebär så är primitiva reflexer helt avgörande för barnets förmåga att upptäcka sig själv och sina färdigheter. Lika lite som babyn har ansvar för att andas eller för att hjärtat slår kan den påverka dessa reflexer. Reflexerna finns redan som en programmering i hjärnstammen och gör att vissa reaktioner och rörelser automatiskt uppstår varvid barnet gradvis upptäcker sig själv, känslan av att vara i sin kropp och vilka färdigheter den har. När dessa reflexer avlöser varandra (och signalerna från hjärnstammen når andra delar av hjärnan) sker en kedja av reflexer där den ena ger upphov till nästa, vartefter barnet gradvis lär sig att styra sin kropp med vilje, enligt ett visst mönster. Det krävs envishet, entusiasm och livskraft för att det ska ske och ingen kan väl ha undgått att se hur roligt små barn tycker det är att röra sig och upptäcka nya färdigheter. Det krävs också en viss frustration över att känna att man vill vidare men ännu inte kan, och just den frustrationen är viktig.

När små barn fråntas möjligheten att bli lite frustrerade så vingklipper man dem på samma gång. Babyn behöver få ligga på mage och därifrån upptäcka att huvudet kan lyftas, blicken ställas om från nära-långt bort, att axlarna också kan lyftas, att händer och armar kan hjälpa till, att fötter och ben aktiveras, att längtan till att komma upp i högre höjd gör att babyn kommer upp på knä, vilket sedan leder till längtan att komma upp på alla fyra och så småningom krypa, komma upp på fötter, resa sig och gå. Allt detta sker genom ett evigt repeterande av de reflexrörelser som gradvis blir integrerade och som har sin egen rytm. Allteftersom rörelserna utförs påverkas nya delar i hjärnan och så småningom når signalerna fram till prefrontala loben vilket är den del av hjärnan som är den specifikt mänskliga och där förståelse och integrering sker. Om babyn av olika anledningar inte får möjlighet att utföra dessa rörelser så kan heller inte hjärnan utvecklas optimalt utan barnet kommer möta svårigheter med olika saker i livet där dessa basala förmågor är en förutsättning.

Om man som liten inte fått utveckla sin vilja att komma framåt och uppåt, utan hindrats t.ex genom att föräldrar/vårdnadshavare – i all välmening! – ofta placerat barnet i t.ex. babysitter, hoppgunga, gåstol eller bilbarnstol så kan heller inte den nödvändiga viljan och frustrationen leda barnet vidare i sin inre och yttre utveckling. Det säger sig självt att om vilja och riktning inte fått utvecklats när man varit spädbarn/baby så kommer den heller inte komma så naturligt senare i livet. Så inre ledarskap i vuxen ålder hänger nära ihop med de utvecklingsreflexer som har att göra med viljan att fysiskt komma framåt och uppåt. Föräldrarna kan vara till aktiv hjälp och stimulera barnet, t.ex. genom att leka samma rörelser (speglingsneuronerna i hjärnan gör att barnet vill härma) eller att den vuxne sätter sig framför, med positiv ögonkontakt, så att barnet får kämpa lite för att komma närmare. Men det ska förstås vara roligt att vara tillsammans; glöm ambitionerna! Att bli glädjefyllt bekräftad av sin förälder/vårdnadshavare är av största vikt. Blir barnet inte det så slocknar livsgnistan gradvis, något som fler föräldrar som är upptagna med sina mobiltelefoner borde ha i åtanke.

Här lite från Wikipedia:

”Reflexintegrering innebär att brister i den motoriska utvecklingen åtgärdas genom att upprepa tidiga spädbarnsrörelser. En spädbarnsreflex är en motorisk respons som automatiskt uppträder varje gång ett viss sensoriskt stimulus (eller kombination av stimuli) föreligger. Det är dessa spädbarnsreflexer som tar det nyfödda barnet igenom dess motoriska och kognitiva utveckling. Om denna naturliga stimulus – responsreaktion – inte tränas tillräckligt under barnets tidigaste utveckling kan barnet längre fram i livet få motoriska och kognitiva svårigheter. Reflexintegrering innebär medveten träning av stimulus – responsreaktionen – tills funktionen integrerats i barnets nervsystem. Sådan träning kan även ges den vuxne.”

”Rytmiska rörelser är en av metoderna i sensomotorisk träning. Metoden är utvecklad av dr. Harald Blomberg. Rytmisk rörelseträning stimulerar hjärnans och nervsystemets förmåga att mogna och utvecklas. Rörelserna imiterar det lilla barnets naturliga rörelsemönster om dessa, av någon anledning, inte mognat eller utvecklats under barnets tidiga år.”

Även i vuxen ålder går det att integrera reflexer som påverkar ens liv. Det tar förstås längre tid än för ett spädbarn, men med lite envishet och hjälp från en terapeut är det fullt möjligt.

Näringsintag påverkar också. Gluten som omvandlas till signalsubstansen glutamat i hjärnan gör att signalerna från reflexerna kan bli för starka och därmed svåra att integrera, ingen höjdare för barn med t.ex. ADHD (ointegrerade spädbarnsreflexer påverkar uppkomsten av ADHD, ADD och Autism). Signalsubstansen GABA (eller smörsyra) behövs för att hämma de signalerna och om intaget av gluten är för stort så försvåras den processen. Numera tillsätts ju gluten i en massa mat, t.ex. extra mycket i bröd för att det ska bli sådär segt och mumsigt, eller som smakförstärkare i olika rätter. Ett bra tips är att dra ner på gluten och kanske börja använda Ghee (=klarifierat smör, innehåller GABA) i matlagningen. GABA är även bra om man känner sig orolig eller har svårt att sova – jag har dock inte prövat själv.

Det finns fler reflexer än de som strävar framåt-uppåt som påverkar utvecklingen. De reflexer som har att göra med sidorörelser hjälper t.ex. ögat att ställa om sig och följa en linje samt att frikoppla huvudets rörelser från armens. Här finns t.ex. dyslexi som kan bli följden av att dessa reflexer inte integrerats optimalt. Det får jag skriva mer om när jag lärt mig lite till.

Om ADHD, Autism och primitiva reflexer

Om någon sa till dig på skarpen att du skulle låta bli att nysa när du kände hur det killade i näsan – skulle du kunna göra det då? Nej, jag tänkte väl det. Ändå är det så många barn blir behandlade, fast inte just med nysningar då. Men det finns andra reflexer i vår kropp. Häng med, för detta är spännande på riktigt!

Det var en lycklig slump. Jag assisterade på en kurs i självkännedom och fick vara demonstrationsperson i en övning som handlade om en sk primitiv reflex: Moro-reflexen (du kan läsa mer om kurserna här: https://vitalisera.se/ ). Eftersom det arbete jag gör på hemmaplan med klienter i sessioner, på teatern, samt även med ungdom med funktionsvariation är jag alltid intresserad av att lära mig mer om kropp och hjärna och vad som formar vår upplevda verklighet. Så när jag uppfattade att det var en övning som handlade om något jag inte hade så mycket kännedom om så bad jag få vara demonstrationsperson. Jag ville känna i mig själv hur övningen påverkade mig, det är ju bara genom egen erfarenhet man kan vara till hjälp för andra. Och jag blev förbluffad över hur djupt denna enkla övning gick!

Moro-reflexen är en primitiv reflex som man testar på BVC, eftersom det är viktigt för ett barns utveckling att de primitiva reflexerna finns på plats. De ska sedan integreras i kroppen under de första levnadsåren, men somliga kan bli återaktiverade under vissa omständigheter i livet. Moro-reflexen är en sådan, även paralysreflexen kan bli återaktiverad. Just dessa reflexer finns för att rädda oss ur situationer som vi som foster eller spädbarn uppfattar som hotande. När de är aktiverade påverkar de allt möjligt i vår perception, tex hur vi uppfattar ljud och vilka frekvenser som når hjärnan, samt små muskler kring ögats lins som triggas och formar linsen i en form som ska uppfatta en viss sorts avstånd. Moro-reflexen är bara en av många primitiva reflexer som hjälper barnet att utveckla olika färdigheter. Att suga, greppa, sträcka sig efter saker, sparka, vända huvudet, komma upp på alla fyra, krypa, resa sig, börja gå… det är inget som barnet kan styra utan reflexer som hjälper barnet upptäcka världen. Att detta får ske i barnets egen takt är viktigt. När reflexerna inte får möjlighet att integreras kvarstår de i kroppen och påverkar hur vi rör oss, reagerar, tolkar världen, läser, skriver… you name it.

Såklart ville jag lära mig mer om detta. Googlade runt, läste artiklar, hittade en del på youtube… och jag köpte en bok i ämnet, Harald Blombergs ”Rörelser som helar” (vilken skulle må gott av ett bättre omslag och en noggrann korrekturläsning!). Vilken ögonöppnare! Tänk, så många barn som skulle ha hjälp av att denna kunskap blev mer spridd och välkänd! Det hade varit något verkligt vettigt att lägga våra skattepengar på.

Det visar sig nämligen att mycket av vår moderna livstil påverkar dessa reflexer från att integreras. Och att om de inte integreras kan det ge upphov till tex ADHD, Autism och Dyslexi. Det finns vissa rörelser som ett foster, spädbarn och lite större barn behöver kunna göra för att reflexerna inte ska bli kvarstående och aktiva i kroppen. Rörelserna brukar komma naturligt när barnet får möjlighet att röra sig utan yttre påverkan eller onaturliga restriktioner.

Det finns t.ex. reflexer som ska hjälpa barnet ta sig ut ur förlossningskanalen. En sådan heter Spinogalant-reflexen och om den inte blir integrerad kommer ryggslutet att påverka kroppens reaktioner och rörelseschema senare i livet. Om ett barn med ointegrerad Spinogalantreflex har kläder på sig som retar reflexen eller sitter på en stol där ryggslutet kommer i kontakt med ryggstödet kommer det skapa oro i kroppen, benen vill röra sig, höften blir aktiverad. Den sortens oro i kroppen är nog något som alla med ADHD kan känna igen. Urinblåsan blir också påverkad, det blir lätt att kissa på sig. Att säga till ett sådant barn att sitta still eller hålla tätt är som att säga till en allergiker att sluta nysa när det är pollen i luften. En annan reflex är den Asymmetriska Toniska Nackreflexen som påverkar arm och hand när huvudet vrids. Sätt en unge med ointegrerad ATSN i skolan, tvinga den att skriva och titta upp på vad läraren skriver på svarta tavlan… sambandet med dyslexi är helt uppenbart när man förstår att när huvudet vrids händer det något med det som hand och arm gör som barnet inte kan kontrollera. Hur kan det då vara roligt att lära sig läsa och skriva?

Att medicinera dessa barn är vansinne, även om jag förstår att många föräldrar är glada för att få den sortens hjälp. Men förståelse för hur viktigt det är för ett barn att ta sig ut ur förlossningskanalen på ett naturligt vis och stötta mödrar att föda naturligt i så stor utsträckning som möjligt vore en synnerligen vettig investering av våra skattepengar. Men profylaktiska förlossningskurser är något man sparat in på vilket naturligtvis gör oroliga blivande mödrar mer benägna att välja kejsarsnitt.

Att så lite som möjligt placera barnet i bilbarnstol, babysitter, gåstol eller hoppgunga och istället lägga barnet på golvet ger barnet möjlighet att utveckla sina färdigheter i den position som är naturlig i den utvecklingsfas som barnet befinner sig i. Det innebär helt andra möjligheter för barnet när det växer upp, eftersom de primitiva reflexerna integreras och leder då till att nya färdigheter kan utvecklas.

Det finns föräldrar som anser att ett barn som hoppar över krypstadiet och direkt börjar gå är något att vara stolt över, eller att ett barn som läser och skriver tidigt är ett litet geni. Barn är olika, så förvisso ska barn inte hindras från att gå eller skriva. Men det finns vissa stadier i utvecklingen som behöver vara där, i sin egen tid, så det är bra om man också har lite koll på hur de olika reflexerna kan integreras, t.ex. med hjälp av vissa specifika rörelser.

Det ska jag lära mig! Jag ska på kurs i en teknik som heter Rytmisk Rörelseträning för att förhoppningsvis så småningom kunna erbjuda hjälp för barn, föräldrar och lärare som förstår att medicinering inte är det enda alternativet som finns för att skapa en bättre vardag och skolgång för ungar och deras familjer, med eller utan ADHD, Autism eller Dyslexi.
Dessutom finns det tekniker för att integrera reflexerna även när man blivit vuxen. Med tanke på hur djupt övningen i Moro-reflexen gick i mig inser jag att det är många som kan ha glädje av detta!

Vardagsbuddhism

Jag vaknar och känner mig helt hopklistrad. Har sovit för lite eftersom jag – min vana trogen – gått och lagt mig alldeles för sent. Mina mest inspirerande och kreativa timmar är oftast efter midnatt och då väljer jag oftast inspirationen före förnuftet. Och denna morgon vet jag att det kommer ta större delen av förmiddagen att av-klistra hjärnvindlingarna och få sinnena i bättre balans. Utanför det öppna fönstret låter det av någon slags maskin som väsnas. Växtligheten på den lilla gatstumpen mitt emot har de senaste dagarna blivit röjd av någon vaktmästare som använder olika motoriserade redskap för att fixa. Det är väldigt irriterande. Ljuden studsar mot mina ännu ej fullt funktionsdugliga trumhinnor och letar sig inåt till ställen som känns oförberedda på att det finns en värld som pågår utanför mina väggar. Jag anstränger mig för att försöka bortse från ljudet, låtsas som att det inte finns. Det går inget vidare. Jag går ut på balkongen för att se vad det är som orsakar oväsendet. Det visar sig vara en ung man som går med lövblås för att blåsa ihop skräp längst den lilla gatan. På marken ligger en sopkvast. Jag går in igen för att försöka få liv i kroppen men det obarmhärtiga ljudet från lövlåsen lämnar mig inte ifred. Det surrar och brummar skarpt i olika takt allteftersom killen reglerar luftströmmen och jag känner att jag nu håller på att bli rejält irriterad. Ska detta pågå hela dagen? Varför plockar inte grabben upp sopkvasten? Vad är det för fel med lite hederlig muskelkraft? Varför ska han använda sig av konstgjord energi i maskinen istället för att använda sin egen? Vad är det för jäkla konsumtionssamhälle vi lever i? Tankarna tar helt orimliga proportioner… Vad är det för framtid vi skapar åt våra barn när det inte ens är rimligt att sopa en liten gatstump med handkraft? Tänk så mycket han förstör för oss som bor här! Fullkomligt orimliga tankar, det förstår till och med jag i mitt ovakna tillstånd men hjärnan rejsar på ändå. Det finns inget som lockar sinnet mer än ett rejält drama! Jag är redo att gå ut på balkongen och hojta något otrevligt men inser också att grabben bara gör det jobb han ålagts att göra och att jag knappast skulle göra stämningen trevligare med att gå ut och hojta. Mitt morgonjag vrider sig som masken på en krok.

Då minns jag… Buddhas klokhet. Det vore ju fy skam om jag inte kan använda verktygen i min inre verktygsväska när jag ägnat så mycket tid och energi på att samla dem där! Om inte klokheten är min egen är den inte mycket att ha. Det är i vardagen den ska komma till hjälp…

Impermanence… just det!

Detta är inte för evigt. Allting förändras. Inget är beständigt. När jag tror på beständighet skapar jag lidande för mig själv eftersom jag envisas med att tro på en verklighet som inte stämmer. Irritationen blev på så sätt en vägledare, en lärare. Livet är så klokt.

Under gårdagen mediterade jag tillsammans med ett gäng vänner och vi lyssnade till Osho när han reflekterade över Heart Sutra. Den Buddhistiska texten är något av det vackraste jag vet och berör något inom mig som är bortom allt skrammel, den får mitt hjärta att smälta utan att jag ens vet hur. Egentligen är texten helt galen om man försöker förstå den med sitt vanliga sinne men när jag blir öppen och åtkomlig så händer något helt bortom orden. Jag kan inte ens förklara vad det är, men hjärtat öppnar sig, tårarna kommer och tacksamhet är det enda som blir kvar. Jag är lika oförberedd varje gång det händer, det är inget jag kan rationellt förstå. Heart Sutra beskriver att ingenting finns och hur allting består av tomhet, jag lägger en länk längst ner för den som vill bekanta sig med texten.

I samma ögonblick som insikten sjönk in i mig, inte till hjärnans duktiga förstånd utan in till en plats bakom allt det, så kunde lövblåsen få fortsätta vara en lövblås fast på ett helt nytt sätt. Det var som att all irritation bara rann av mig, som att den egentligen aldrig funnits ens en gång. Irritationen var symtomet på min ignorans, min vilja att skapa en världsbild som inte är sann genom att producera tankar om att den är beständig. När jag istället kände sanningen av Impermanence så försvann alla motsättningar. Bakom alla tankar finns en tomhet som faktiskt ÄR beständigt men som inte alls har att göra med det materiella.

Små insikter, kanske insignifikanta i mångas ögon. Men för mig helt livsavgörande, det är små ögonblick som skapar ett helt liv.

Heart Sutra, i engelsk översättning, hittar du t.ex. här (Shariputra var en av Buddhas mest framstående disciples och texten är en teaching från Buddha till honom) :
https://static1.squarespace.com/static/58d013bbe58c6272b30dad0b/t/59b04a9fd55b41f0f333b554/1504725663797/Heart-Sutra-in-English-text1.pdf

Och bara för att jag inte kan låta bli, här en japansk version som får mig stanna upp varje gång…
https://www.youtube.com/watch?v=gm4hTcRhoqI&list=RDgm4hTcRhoqI&start_radio=1

Att åldras

Jag såg nyligen filmen ”Elisabeth is missing” med en strålande Glenda Jackson i huvudrollen. Rynkig intill benstommen och gammal som en mumie gör hon en lysande rollprestation som jag sällan sett maken till. Utan hennes otroliga fingertoppskänsla skulle det inte blivit någon film. Hur är det ens möjligt att skapa en sådan film, frågar jag mig? Regin är mästerlig.

Hennes rollkaraktär heter Maud och är demenssjuk, med allt vad det innebär. Målmedvetenhet, förtvivlan, raseri och totala minnesluckor präglar hennes liv på ålderns höst. Ingen tar henne på allvar längre. Hon blir ideligen påmind om sin sjukdom och sorgen över att inte vara kapten i sitt eget liv är oerhörd. Att det även blir alla anhörigas sjukdom gestaltas med smärtsam tydlighet. Dock är det just demenssjukdomen som gör att Maud börjar minnas helt andra saker på ett bakvänt vis och ett gammalt familjetrauma får sin förklaring och läkning. En del av henne får förståelse och även någon slags upprättelse i och med detta.

Glenda Jackson är 84 år när hon spelar in denna film. Jag tror inte hon lägger till speciellt mycket på sitt kroppsspråk, hon är böjd och märkt av ålder. Ändå måste hon ha energi och ork nog för det stora och ansträngande arbete det innebär att spela in en film. Och hon hade inte kunnat göra filmen när hon var yngre – då hade hon inte haft den inre mognad och förståelse som hon ofrånkomligen måste ha för sin rollkaraktär. Hon behövdes för just detta, just nu. Hur många 80-åringar kan säga det? Vem behöver en gammal rynkig människa med problem att gå?

I dagens SvD läser jag en artikel om ALS-sjuka människor som ifall de är över 65 nekas assistans. Hur grymt får det bli, egentligen? Sjukdomen eskalerar ju och orsakar ju fler och fler inskränkningar i livet för den som är drabbad, men försämringar efter 65 räknas inte. Istället förväntas familjen ställa upp på att 24 timmar om dygnet vårda någon som är så svårt sjuk att det behövs specialistkompetens för de assistenter som tar hand om ALS-patienter före 65 års ålder. Får man ALS efter 65-strecket kan man inte vänta sig någon hjälp alls, förutom vanlig hemtjänst. Har man fått ALS innan 65-årsdagen och fortfarande kan stå och gå så utgör det beräkningen av behovet av assistans efter 65 – trots att sjukdomen långsamt förlamar kroppen och gradvis berövar den sjuke på alla sina förmågor. Tillsist kan man inte andas, inte tala, inte göra någonting. Vilken mardröm. Hur kan en anhörig förväntas ta hand om en så svårt sjuk människa?

Vad väntar oss efter 65? Hur kommer vi bli behandlade, hur kommer våra liv se ut? Livet rullar på, rynkorna frodas, det är ofrånkomligt. Alla åldras. Men är det någon som ser fram emot det? Vad gör vi med varandra när vi behandlar gamla människor som någon slags marginalfigurer som inte kan bidra?

Ofta är det ju så att människor som fått livserfarenhet kan dela med sig av den till andra på ett värdefullt sätt. Det borde vara straffbart att inte ta vara på den. Jag känner stor sorg för hur vår kultur behandlar gamla människor. Man ska inte behöva bäva för att bli gammal. De erfarenheter man får med sig från ett långt liv ska kunna komma andra tillgodo, de ska banne mig hyllas! Bara för att kroppen sviker innebär det inte att man blivit oanvändbar, det är andra saker som blir möjliga istället. Men om Glenda Jackson hetat något annat och åldrats i Sverige hade vi gått miste om något viktigt och vackert.Folk över 55 sorteras bort trots att de hade varit ett värdefullt tillskott för de flesta branscher. Hur mycket går inte förlorat då! Själv känner jag att det är först nu som jag har något vettigt att dela med mig av.

Och sen då, när man inte kan reda sig själv längre, av en eller annan anledning… Över en viss ålder blir gamla människor tilltalade som småbarn. Intervjuas de i något sammanhang behandlar intervjuaren dem som de vore infantila, de presenteras bara med förnamn, som ett förskolebarn. I vårdsammanhang talar man gärna över huvudet på dem, som att de är för korkade för att ta sina egna beslut. Inte så konstigt att gamla människor ofta blir så envisa, så ”svårhanterliga”!

Kan vi möjligen få en djuplodande intervjuserie på SvT med gamla människor där de får komma till tals på ett hedrande sätt, få svara på frågor om livets utmaningar och berätta om sina erfarenheter – och utfrågas av någon som är genuint intresserad!

Det är dags att ge åldrandet värdighet och ett respektfullt bemötande. Gamla människor är inte bara besvärliga. De är en skatt för oss alla att ta del av. När vi bejakar det i vår kultur kommer vi alla att åldras vackrare.